Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Ni vet hur en del bloggare kör med grejer som Dagens Outfit?
Jag tänker att jag vill köra med Dagens Teknikutvecklingsarbete, i alla fall för en dag.
I LGR-11 kretsar kursplanen för teknik mycket kring att kunna förstå hur tekniska lösningar föds ur mänskliga behov och växer fram genom ett visst antal förutbestämda faser. För många skolor var teknik ämnet svårt att få med redan tidigare, och inte blev det lättare med LGR-11. Så brukade jag tänka, tills dess att jag fick upp ögonen för hur mina elever utvecklar tekniska lösningar mest hela tiden. Jag ska ge ett exempel:
Idag, när jag var på skolgården, upptäckte jag i ett buskage tre flickor i förskoleklassgruppen inom mitt spår. Eftersom jag vet att det om ett par år är tänkt att jag ska bli deras lärare vill jag börja reltaionsbyggandet, så därför gick jag fram till dem för att se vad de höll på med. Det visade sig att deras lek med en knallgul leksaksponny övergått till ett byggande av stall och hage. Just när jag kom in i bilden var målet ett regnskydd över hagen.
Jag: Tjena ungar! Vad gör ni?
Eleverna: Tjena Killfröken! Vi bygger ett tak för hagen så att Wilma (hästen) kan dlippa bli blöt om det regnar.
Jag: Jaha, och det är den där plastpåsen ni ska använda då eller?
Eleverna: Ja, vi tänkte sätta fast den mellan några grenar i busken så att den inte blåser bort.
Jag: Smart, det blir säkert en hållfast konstruktion. (Pedagogvarning på införandet av begrepp!)
Eleverna (uppenbart förundrade): !?
Jag förklarar. De nickar.
En elev: Jag har funderat på om vi ska riva isär påsen i sömnarna så att den blir större. Då blir ju taket bättre? (Ser på mig för bekräftelse.)
Övriga elever (innan jag hinner svara): JAAAAA!!!!
Egentligen är teknikutveckling, och särskilt den delen som bygger på att man bygger prototyper som man testar och vidarutvecklar, något i grunden otroligt barnsligt i den bemärkelsen att det är fullkomligt naturligt för barn…
Under tidigare nämnda temalektion om ellära demonstrerade jag värmeutvecklingen vid kortslutning genom att ta en ståltråd som jag kopplade från plussidan till minussidan på ett 4,5 V batteri. Sean visade jag hur tråden efter bara ett par sekunder är varm nog att skära igenom frigolitpellets (sådana man får när man beställer hem ömtåliga paket) som om det vore typ grädde eller något. Eleverna blev mycket imponerade, vilket syntes på de flertalet tappade hakorna som syntes i församlingen.
Så när lektionen närmade sig sitt slut var det flera stycken, säkert en grov fjärdedel av eleverna, som i hemlighet plockade åt sig egna frigolitbitar. Jag frågade dem, mest av nyfikenhet än av något annat, vad de hade tänkt att göra med sitt nyfunna stöldgods.
Glatt svarade de, mer eller mindre i kör: “Vi vill gå hem och prova det här hemma! Det var så coolt!”
Efter en förmaning om att inte testa utan en vuxens godkännande och medverkan gick jag därifrån med tanken om att mer undervisning sluta med den sortens respons.
Idag höll jag en första genomgång om ellära för mina elever (nio-, tio- och elva år gamla). Eftersom detta på förhand bedöms vara en nyckellektion i vårt nuvarande tekniktema är jag väl förbered med hjälp av ett bildspel som en kollega har satt ihop. Jag har tänkt igenom mitt upplägg noga och känner att jag lyckas förmedla både det mitt budskap och min enorma fascination för hur el fungerar. Det är en bra lektion helt enkelt. Om det inte vore för Ritarungen, som sitter och pillar med något okänt.
Vi har inte någon gång ögonkontakt, hon tar inga chanser att bidra till dialogen jag har med gruppen och hon verkar allmänt frånvarande. Vid flera tillfällen ber jag henne lägga undan sitt pill men likväl kommer det fram igen efter ett par minuter. Som tur var passade jag på att samtala med henne direkt efter att jag avslutat lektionen. Annars hade jag aldrig sett vad det var hon höll på med:
Det samtalet fick ett annat innehåll än jag tänkt mig. Sådant är livet som lärare: ödmjukande.
Det är tisdag och temalektion om hållfasthet med våra nio-, tio- och elvaåringar. Jag pekar på den antika pelaren i klassen och låter eleverna spekulera i vad som skulle kunna hända om vi tog bort den. Sen ber jag dem komma på ett sätt att ta sig över den lokala ån om vi inte hade en hållbar bro där. Sen plockar jag fram ett vitt A4-papper och drar isär två bänkar. Med exakt 15 centimeters avstånd konstaterar vi att pappret formar en “bro” kan bära 15 små okokta bönor utan att ge vika.
Medans min kollega bildar arbetsgrupper förklarar jag att de ska få bygga starka broar, endast genom att manipulera ett vanligt papper. Jag låter ett par elever ställa hypoteser om hur många bönor den starkaste bron kan komma att bära. Det landar på 35-40 bönor. Någon modig själ drar till med hypotesen 53, antagligen bara för att visa sig modig.
När jag samlat eleverna för att gå igenom nästa deluppgift märker jag att de som konstruerat den starkaste bron är upptagna av något helt annat än min genomgång. I ett försök att kväva min lust att beordra dem att sluta pilla och börja lyssna frågar jag vad de pysslar med.. Istället valde trion konstruktörer att lägga bönorna i en “platt” rektangel och räkna ut antalet bönor på en kvadratdecimeter och sedan, med hjälp av en linjal och en miniräknare, bilda sig en kvalificerad gissning: 828 bönor, antagligen.
Den här veckan har vi Elevens Val, vilket innebär att det vanliga schemat ersätts av fem dagar helt och hållet tillägnade elevinitierade projekt. Totalt har vi fem olika alternativ, plus PRAO, för eleverna att välja på.
Jag, ett par kollegor och femton teknikintresserade elever har hamnat i utforskande av hur man skulle kunna kolonisera Mars. Det är ett alltigenom superengagerande projekt som är lika energikrävande som lärorikt. På något sätt tycker jag att det är lättare att både undervisa och se effekterna av undervisningen när man jobbar så här. Visst spelar det roll att man i ett sådant här upplägg får de elever som brinner för området och därmed kanske investerar lite extra i sitt lärande. Men framförallt tror jag att det handlar om att eleverna får lära ostört. Från 8.20 till 13.40 varje dag är det en och samma röda tråd (med avbrott för raster och promenader och luncher och liknande). Ingen vet i förväg riktigt vart den går eller hur den är. Men där är den.
Idag har jag sett elever forma helt otroliga teorier om varför luft “gömmer sig bakom vattnet” i en flaskraket. Det är inte tal om att ta den enkla vägen ut. Tvärtom bygger de teoribildningar som sedan resulterar i de mest avancerade teknikanalyserna jag sett på väldigt länge. (“Nä, man ska nog inte ha sådana vingar”, “Det blir bättre om jag fyller den till hälften eller lite mindre”, “Varmt vatten gör så att det skjuter längre”, “En strömlinjeformad nos gör så att den skär igenom luften”, “För mycket vatten gör den tung”, “Utan något vatten alls skakar den bort från sin bana.”)
Ibland får jag för mig att det här med att få in informellt lärande i skolan inte fångas genom att låta eleverna välja VAD de ska lära sig utan snarare HUR de lär sig. Fria tidstyglar ger obegränsad fantasi.
Det är dags för tekniklektion (kopplat till det nuvarande temat: energikällor) och eleverna har blivit lovade att få göra experiment. Och så ska det bli.
För mig och mina kollegor ligger lektionens fokus istället på hypotesbildning och etablerandet av ett naturvetenskapligt förhållningssätt. (Men det behöver man ju inte nämna högt.) Så när vi tvingar eleverna att BÅDE rita en arbetsgång och ställa en hypotes går en våg av suckar genom klassen.
En ivrig elev (tioårig flicka): Meh! Vi har ju redan gjort den där hypnosen en gång!
Jag har de senaste månaderna haft hand om arbetslagets alla läxor, utom engelskläxorna (fyra konsonanter i rad, uj!) som görs av respektive lärare. Detta har möjliggjort att jag kan lägga allt mer tid på att noggrannt välja ut och formulera de uppgifter som skickas hem. Det känns ändå lite viktigt med tanke på att elever har så olika förutsättningar att jobba med skolarbete på hemmaplan. (Föräldrar som hatade skolmatten får svårare att hjälpa till med matteläxan, såvida de inte får stöd från skolan.)
Sen händer det så klart att man fukkar upp ändå. Som med den här veckans temaläxa (en läxa kopplad till temaområdet: energiformer). Jag råkade kopiera upp ett tidigare utkast vilket gjorde att den kloka förenklingen föll bort. Hur som helst var det en sådan där liten sak som bara jag lade märke till. Och nu visade det sig att det hade blivit fel i vilket fall som helst. Det har en tendens att bli så i skolans värld.
Jag (läser högt ur uppgiften): …”Och då ska ni alltså gå runt därhemma och räkna alla glödlampor i huset”….
Elev (oroligt): Euhm, Killfröken! Jag har ett problem som jag inte kan lösa.
Jag (avbryter mig själv): Jaha, vadå?
Eleven: Min storasyster förbjuder mig att gå in på hennes rum. Alltså totalförbud! Kan jag göra en uppskattning av hur många lampor hon har? Jag kan ju räkna mina två gånger eller nåt…
Det är vanligt att se tyckare som ogillar skolans arbete med IT. (Antingen för att det är för litet, för mycket, för okritiskt eller för ogenomtänkt.) Ofta brukar de ställa frågan: Är lärare teknikfientliga? På senare tid har jag och mina kollegor haft anledning att diskuterar hur vi använder teknik som pedagogiska redskap. Ju mer vi diskuterar desto klarare framstår det för mig: Lärarkåren är inte teknikfientliga utan snarare framtidsfientliga.
Det är inte det att vi misslyckas med att få in teknik – i bemärkelsen datorer, projektorer, interaktiva skrivtavlor, etc – i undervisningen. Kanske var det sant för fem eller tio år sedan, men mycket har hänt. Däremot saknar många lärare förmågan att se vilken betydelse samma tekniska verktyg kommer att ha i en framtida vardag. (Resultatet blir svindyr “pedagogisk” mjukvara vars enda förtjänst är att “traggla” multiplikationstabeller.)
Med andra ord får vi in tekniken, men inte de viktiga samtalen om hur den kan användas.
Jag kan ibland önska att vi såg på teknik som lösningen på världens alla problem. Inte för att maskinerna i sig är fenomenala utan för att våra elever trots allt ska växa upp till att bli de geniala robot-ingenjörerna som utvecklar och driver dem.
Att jag har en relation till pengar som liknar Clark Kents relation till kryptonit märks. Om inte annat på mitt val av yrke. Ändå tänkte jag viga ett inlägg till att det här med pengar. Skolpengar.
I en nyutgiven bok argumenterar Svenskt Näringsliv för att skolan inte blir bättre bara för att den får mer pengar. Det krävs att pengarna riktas rätt också. I sak tror jag att författarna har rätt. Ett hett exempel på investeringar som enligt Svenskt Näringsliv är bra skulle då kunna vara regeringens satsningar på att utveckla ämnesdidaktik i matematik, naturvetenskap och teknik i den svenska skolan. 525 miljoner kronor (vilket i sammanhanget är lite pengar) som är öronmärkta till noga planerade projekt. Det är pengar med en tydlig mottagare.
Notera hur det krävs två saker: pengar och mottagare. Det räcker inte med den ena om man inte har den andra. Som det är idag fördelar 60% av Sveriges kommuner sina skolpengar efter en schablon (”Så här mycket får varje elev kosta. Alla måste kosta lika mycket.”) I de kommuner som riktar en del av sina skolpengar till de områden/elever som behöver få kosta mer så är det fortfarande 94% av resurserna som fördelas med en schablon. Alltså är det bara 6% av pengarna som har en genomtänkt mottagare. Så kan vi inte ha det.
Samtidigt är det en omställning som kommer att ta många långa år. Om vi ska kunna ställa om maskinen Skolan till att bli effektivare, utan att sluta producera underbara medmänniskor med tillräcklig kompetens för att ställa allting till rätta, så behöver vi få behövs fler smarta regeringssatsningar och fler kompetenta lärare. Inte färre.
Klockan är runt halvtvå, barnen har inte varit ute sen tiotiden och en del börjar tröttna men är för lata för att gå ut. En LÅNG lunchrast avverkad inne i klassrummet sätter sina spår.
Flicka (sex år gammal): Åh, jag har ingenting att göra!
Jag (planlöst): Titta Flicka, en myra på golvet.
Flicka: Ja men Gud, den måste ju ha ett paraply.
Flickan kastar sig på golvet och börjar skissa på idéer till myrans paraply…
