Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Det är onsdag morgon och jag leder mina elever i forumspel (en metod som jag inte riktigt känner att jag förstår och därför fruktar en smula). Det blir mycket bättre än väntat, tack vare mina fantastiska elevers oändliga förmåga att peppa varandra.
När de sex grupperna har fått fem minuters förberedelsetid är det dags att börja spela upp. En nioårig pojke som egentligen inte varken skriver eller läser rotar fram sin ritbok och skriver ihop HÄJA! med stolta bokstäver.
För det första tror jag absolut att skrivande blir relevant i situationen. Då kan alla skriva.
För det andra tror jag inte att barn egentligen är blyga när det kommer till att redovisa. Att spela upp och bjuda på sig själv är ett naturligt tillstånd i en frisk miljö. (Däremot växer scenskräck i klassrum där någonting inte stämmer.)
Så tänker jag just idag, när samylig elever för tillfället befinner sig i sin proximala peppningszon.
Den senaste tiden har jag haft möjlighet att återse en del av mina tidigare elever. En mycket speciell upplevelse. Vissa är precis som förr när andra är helt annorlunda. Vissa är fortfarande små och gulliga när andra är så gott som vuxna. En del är mitt i målbrottet. Andra har börjat sminka sig.
Förutom att göra mitt bästa för att inte skämma ut dom (en “skada” som jag lagt mig på med efter alldeles för många och alldeles för pinsamma återträffar med egna f.d. lärare?) funderar jag en del på det här med att släppa taget. För mig bär det emot. Jag har flera gånger skrivit om den aviga känslan som jag får varje gång jag ska släppa taget om ännu en årskull. Samtidigt finns det i samma ögonblick en skönhet (eftersom det i just den stunden går att få en föraning om vilka fantastiska medvuxna de snart ska bli).
Efter att i åratal ha byggt ställningar runt henne ser man konturerna av den underliggande figuren. Att få uppleva det närmaste en färdig produkt som man kommer i en ständigt skapande process som är lärandet. Det r någonting särskilt…
Här ska ni få en tankenöt som jag går och bär på:
Att utbildningsmiljön (= villkoren, verktygen, klasskamraterna och språkförmågan etc.) är avgörande för lärandet verkar de flesta vara överens om. Men hur kan dagens utbildningsmiljön göra eleverna till dugliga medborgare i framtidens samhällsmiljö? Vi förväntar oss ändå att den undervisningen vi ger ska få eleverna att en dag kunna lösa utmaningar som vi idag inte ens känner till…
Jag känner till en teorifarbror som har ett svar men jag vill inte säga så mycket om den saken nu. Fortsättning följer efter helgen!
