Jag hinner egentligen inte skriva nu. (Men det var så länge sen sist att mitt dåliga samvete tvingar mig….)Idag var jag på teater med två kollegor och våra 32 dundersköna sexåringar. Jag får väl återkomma till detaljerna senare men låt mig måla en bild för er som beskriver en händelse mitt under slutet:
Det är mörkt på scenen och alla är döda. Det är tyst i salongen och alla barnen är förtrollade. Mitt i taket lyser stjärnhimlen och dramaturgin inbjuder till sorg, förstämning och eftertanke. Till vänster om mig sitter Vetenskapsmannen (sex år gammal).
Vetenskapsmannen (spontant och förtjust): Åh! Jag ser Karlavagnen!
Jag ser hur förskoleklasslärarna från de andra skolorna vänder sig om förvånat. Varenda muskel i deras halvupplysta ansikten signalerar: Va!? Det ska man ju inte lära sig förrän vårterminen i tvåan. Själv myser jag över att känna de pedagogiska rebellerna jag kallar mina kollegor.
3 kommentarer
Sara
Posted on 2010-04-22 at 19:36Underbart! (om än dock lite ångestframkallande då mina kids inte kommer att lära sig om Karlavagnen förrän höstterminen i trean. Vi kör dinosaurier nu istället 😉 )
Anna - lärare för nyanlända
Posted on 2010-04-24 at 11:59Det borde finnas fler pedagogiska rebeller i svenska skolan. Och jag tror nog du är en av dem, du med. 😉
Lärandets mystik
Posted on 2010-04-25 at 21:35[…] häromdagen var jag på skolteater med sexåringarna på Pittoreska Skolan. Bortom mitt korta ögonblick av […]