Jag kom precis att tänka på en sak.
Egentligen är jag ledig idag. Ändå har jag genom diverse sociala medier (främst facebook) haft en del interaktion med nuvarande och f.d. elever. En av mina nuvarande elever startade igår kväll en facebookgrupp för någon ny disneyartist som tydligen blivit populär. Jag hade inte kunnat bry mig mindre, om jag ska vara helt ärlig.
Det coola är att hon addade mig och ett tiotal klasskamrater, vilka inom loppet av ett par timmar började kommentera gruppen, artisten, sången och framförallt det coola i att kunna skapa grupper. Det finns så mycket lärande i kommentarerna som sedan igår kväll har plingat till i min mobil. Någon skriver ”Cool. Bra jobat!” med hänvisningen till att gruppen blev till, några andra diskuterar den aktuella artisten i relation till andra samtida sångare/sångerskor, ett tredje gäng använder gruppen som ett sätt att fundera på vilka andra grupper de vill starta på facebook.
Från mitt perspektiv av påhejjare/observatör/försiktig deltagare tänker jag att det här är liknar samtalen som jag då och då kan se i klassrummet, främst när vi har klassråd. Det liksom dryper av positiv feedback och en sorts kreativitet där man bygger vidare på varandras förslag.
Kan jag då säga att det här är en form av informell elevdemokrati? (Som en parallell till deras informella lärande och hur det förhåller sig till skolans formella lärande) Näe, egentligen inte. För i den här kontexten är de ju faktiskt inte elever. För mig är de mina elever. Men för varandra är de något annat.
Kanske kan man kalla det barndemokrati? Och framförallt: hur drar jag nytta av förmågorna de utvecklar här när jag ska initiera bra diskussioner i skolan?
Kommentera