Skola efter barnen

Igår hittade jag en artikel på DN.se om hur barn i slummen låter bli att gå till skolan, eftersom de måste jobba. I Indien är det den politiska majoritetens uttalade ambition att göra skolan kostnadsfri och tillgänglig för alla. (På nationell nivå har besluten fattats, men på regional/lokal nivå är det på vissa håll svårare att genomföra.)

I en stad, Hyderabad, har man löst det genom att skaffa en mobil skolbuss som reser runt i slummen och utbildar kidsen där de finns, när de har tid.

Någonstans är det djupt omänskligt att barn ska behöva arbeta för att familjen ska kunna försörja sig. Och visst hade dessa elever antagligen kunnat lära sig mer/bättre/effektivare/djupare om de fick gå i en skola med fler verktyg än vad som ryms i en buss. Samtidigt kan jag inte låta bli att slås av insikten att det här faktiskt är en skola som utgår från barnen och deras verklighet. Man gör det man kan utifrån det man får liksom.

Jämför det med den svenska skolan som, i fler bemärkelser än en, ibland har en mer stillastående tillvaro. I många fall är det en styrka. Det bor lärande i våra skolhus. Det sitter liksom ingrott i väggarna. Men ibland får det negativa konsekvenser också. Alldeles för ofta ser jag elever som inte får vara sig själva i skolan, eftersom det inte stämmer överens med skolans kultur.

Det känns inte bra.