Berättelsen om visselpipan

I början på terminen klagade ett par av mina elever på att de missade lektioner eftersom de inte uppmärksammade när jag och/eller min kollega gick över skolgården från personalrummet till byggnaden där vi har vårt klassrum. Tidigare har vi haft kollegor med visselpipor och därför har det inte varit ett problem. Nu har mina, på fler sätt än så, saknade kollegor slutat och resultatet blev alltså att en del elever missade att rasten tagit slut.

Hur tacklade vi denna högst opedagogiska utmaning? Någon initiativrik person köpte in en visselpipa till varje lärare att sätta på sin nyckelknippa. Igår kom de, och till en början var jag faktiskt helt obegripligt glad. Jag ska inte säga att en sten föll från mitt bröst, men det kändes bra att kunna tillgodose ett elevförslag som faktiskt gör att fler kommer i tid till lektionerna. (Det är ett otroligt litet problem på vår skola, så egentligen är det strunt samma….)

Sen började jag fundera. På vilka andra arbetsplatser skulle man kalla till människor med visselpipa? Undantaget en del professionella idrottare så är det väldigt få som hamnar i den situationen som vuxna. Då känner jag två saker:

1. Om mina elever med 99% sannolikhet kommer förväntas komma i tid utan visselpipningar när de vuxit upp. Varför skulle jag inte låta dem träna sig på det när de går i skolan?

2. Varför ska man behandla barn annorlunda än vad man behandlar vuxna?

Sedan eleverna tog upp det här i slutet på augusti så har vi ju faktiskt klarat oss rätt bra utan några visselpipor. Det som har hänt är att en del av de äldre eleverna i klassen har utvecklat en tradition att så snart de ser mig eller min kollega gå över skolgårdenropa ut vår närvaro. Det är en bättre lösning, känns det som. Eller?