Den pedagogiska rotfyllan

Idag har jag spenderat eftermiddagen på att inte vara på mitt jobb, utan istället pendla till och från min tillfälligt utflyttade tandläkare. Jag gillar min tandläkare, om inte annat för att hon lär mig om hur jag gör mitt jobb. På ett bra sätt. Även om mycket är olika så jobbar vi båda med offentlig verksamhet inom en ramen för en offentlig huvudman.

Så när det visar sig att jag antagligen behöver en rotfyllning för att laga en inte alls särskilt gammal lagning som gått sönder (på grund av dåligt hantverk?) blir jag sur på ett sätt som jag ibland ser i en del föräldrar. Offentlig verksamhet ska fungera för varje enskild person, oavsett vad som händer med andra patienter/elever och vad de har för behov.

Jag hade aldrig accepterat att min tandläkare skulle informera mig om att jag inte kommer får rotfyllningen jag behöver, för att det inte finns pengar. Samtidigt är liknande besked inget ovanligt i skolor i Sverige. Alldeles för ofta får elever utan åtgärdsprogram stå tillbaka för att skolans budget bara räcker till att stötta de som inte når målen. (Det här är ett stort politiskt problem!)

Jag vet att alla studier som görs på framgångsrika PISA-länder visar att det ur ett samhällsperspektiv är mest värt att satsa på de svagaste. Men ur ett individperspektiv faller den typen av argument så klart platt. Därför tillhör jag den (förvånansvärt lilla!) gruppen lärare som uppskattar när föräldrar, och allra helst elever, säger ifrån.

Förra veckan hade jag en elev som mejlade mig och KRÄVDE att få lära sig skriftliga metoder för att beräkna division. Idag har jag haft elever som med samma emfas hävdat sin rätt till personligt stöd i… något som jag inte minns vad…. Hur som helst känns det bra, det var allt jag hade att säga.