Nu ikväll läste jag en rapport som visar att 25% av Europas 9-10 åringar har ett konto på något socialt nätverk på Internet. Jag antar helt fördomsfullt att den siffran är högre om man går till Sverige, eftersom vi generellt har större IKT-närvaro i vardagen sett över hela samhället. Det är en imponerande siffra.
Jag fick min första mjeladress som trettonåring. Det är en helt annan värld för barn att växa upp i. Och då är jag ändå inte ens 25 år fyllda. Det går fort nu!
Som lärare ger det mig två tankar:
1. Hur stor är konflikten/samtalet runt Sverige köksbord kring det här med att låta kidsen finnas på nätet?
2. Kan jag som lärare, som vet att det handlar om att möta kidsen där de är, använda den närvaron i sociala medier utan att exkludera de elever som av en eller flera anledningar inte får finnas på nätet?
Jag är så gammal att jag fick min första mailadress när jag började studera på lärarhögskolan. Första året på universitetet hade jag ingen och datorer fanns bara några få i en datasal på Humanisten. Visst blir man helt knasig när man tänker på det. När det gäller dilemmat så blir jag mer och mer övertygad om att jag inte vill se så mycket av eleverna på nätet. På Facebook har jag ett lärarkonto, men skulle föredra bara en grupp.
Universitetsbibliotekets datorer hade mus – oj vad svårt det var att få den där pilen att hamna där man ville… tror det var 1992 – tur att jag inte åldrats i samma takt som de datorerna 🙂