Imorgon fyller jag 25. Det är på inget sätt en stor dag. Trots vänner runt omkring mig som vid 25 får värsta livsomvälvande ålderskriserna så var det inget som skulle hända mig. I alla fall trodde jag det innan min mamma ringde mig häromdagen mer eller mindre enbart för att upplysa mig om att ”nu är du halvvägs till 50”. Då föll en sten från himlen som landade någonstans bakom hypotalamus.
Nu ikväll inser jag att det faktiskt inte är min sak att i förväg bestämma om det här med att bli 25 är något som kommer påverka mig eller inte. Det som ska ske kommer att ske, alldeles oavsett om jag vill det eller inte. Det enda jag kan göra är att önska, i den mån man får önska sig sånt här, att det påverkar mig som lärare. Jag och mina äldre kollegor drar inte alltid jämt (Vilka kollegor gör det egentligen!?) och en stor del av det beror nog på åldersskillnad.
För bara några dagar sedan fyllde en av mina kollegor 50. Självklart har det betydelse för vilka roller vi har, vilka ansvar vi tar/inte tar och hur vi förhåller oss till att från rollen som lärare till skolans framtida utveckling, och det behöver vara så. Det är viktigt att vi tänker olika. Vi kompletterar varandra med våra olika perspektiv. Det är, om jag ska vara helt ärlig, inte något som jag uppskattar varje dag. Men jag vet innerst inne att det är så. Och det jag hoppas att få med mig av framtida ålderskriser, oavsett om de kommer de närmaste dagarna eller om 10-15-20-25 år så är det att få ärva en del av de positiva läraregenskaperna som typiskt brukar finnas hos äldre kollegor.
För exempel har jag en äldre kollega som jag fullkomligt avgudar. Hon har varenda elev hon någonsin får lindad runt sitt lillfinger. Hon behöver aldrig höja rösten eller påkalla uppmärksamheten, för så fort hon går in i ett rum tystnar alla barn. Jag har försökt komma på vad det är hon gör. På samma sätt kan min klassföreståndarkollega trollbinda våra elever på ett sätt som jag bara kan drömma om. Det handlar inte om att hon är bra och att jag är dålig. För jag vet att det finns saker som kidsen bara skulle ta med mig. Men jag vill, som den evigt nyfikna personen jag är, lära mig vad det handlar om.
Min teori så här långt är att hon, Klassföreståndarkollegan, på sätt och vis beter sig mot eleverna som hon skulle bete sig mot sina egna barn. Det skapar en relation med undertoner som de känner igen och som de känner som trygg. Självklart ska man upprätthålla en professionell distans till sina elever, men samtidigt ska man spela de kort man har framför sig. Och jag tror verkligen att det här med att simulera förtroendefulla relationer kan vara en väg att gå. Inom skolan hör jag inte så många samtal av den karaktären, men inom förskolan känns det självklart. I samband med inskolning kretsar nästan allt om att skapa anknytning. Varför i hela världen slutar man tänka på det sättet när barnen/eleverna blir äldre?
Jag har inga egna barn och har väl därför inte förmågan att (lika enkelt) etablera den typen av förtroendefulla lärar-elevrelationer. Så är det bara, det är inget jag kommer förbi. Samtidigt har jag ju så klart en relation till mina elever, och jag vill tro att den i de allra flesta fallen är en positiv och förtroendefull relation. Jag säger bara att om det är någonting jag hoppas få ta med mig av känslan av att bli äldre och äldre så är det att jag vill bli bättre på att vara en trygg vuxen.
Kommentera