Här kommer en hypotes: Ett bra lärverktyg utmärker sig eftersom det också kan tjäna som ett lika bra lekverktyg. Stämmer det?
Vad vet jag? Men här är berättelsen bakom min tanke:
För ett par veckor sedan satt jag, min rektor, kommunens teknikutvecklare och en av kommunens pedagogiska IKT-utvecklare och samtalade om framtiden för vår skola. Det var ett på alla sätt och vis vanligt samtal som ingår i vårt systematiska utvecklingdarbete, och någon gång där föreslog någon att vi borde köpa oss en dokumentkamera. Både jag och min rekotr nickade och tänkte att ”jo, någon gång borde man skaffa sig en sån!”.
Idag kom den, fast att vi inte nödvändigtvis varit säkra på att vi någonsin beställt den.
Efter ett par minuters uppackning och testning tog jag med den till ett par kollegor för att demonstrera hur den funkar och hur man kopplar upp den. Eftersom det krävs en projektor gick vi ut i ett av klassrummen som också tjänar som fritidsutrymme. Min naturälskande kollega fastnade direkt för detta underverk och gick ut för att hitta ett blad att testa mackapären på.
Efter en stund har vi konstaterat att kameran är så pass bra att man kan zooma in på varje enskild bladlus och tydligt identifiera både ben och ögon. Ungefär då går ett par fritidsbarn förbi och förundras över ”monstret” på skärmen. Den förundran blev inte direkt mindre när de förstod att ”monstret” fanns i rummet!
Ett par minuter senare hade vi testat spindlar, skalbaggar, hårstrån, naglar, hud, damm, russin, riskakor och till sist en larv. När ett av barnen (sex år gammal) mycket vördnadsfullt gick fram till projektorskärmen och klappade (avbilden av) larven insåg jag att jag inte skulle få med mig vår nyköpta dokumentkamera.
Det slutade med att jag gick tillbaka till mitt sommarlovsfix medans vårt pedagogiska verktyg blev kvar på fritids, nu som ett fenomenalt lekverktyg.
Kommentera