Förut idag skrev jag ett inlägg om hur det ibland slår mig att det som är mitt jobb är så mycket större, jag faktiskt en hel tillvaro, för mina elever. Det är en konstig och lite oskön maktbalans. Även om jag tar mitt jobb på allvar kan jag aldrig matcha det engagemanget liksom. Här är fortsättningen på det inlägget:
I Pittoreska samhället finns det två busslinjer och ett pendeltåg som förbinder bubblan med omvärlden. (Tro mig, det är mer ett uttryck för att ligga på vägen än att vara en plats dit många reser. Kollektivtrafiken här är grymt överdimensionerad!) I vanliga fall är jag en bussmänniska men idag blev det tåget hem från jobbet eftersom det tar vägen för mina föräldrar och deras medeltidsgarderob. Konstigt, men jag kan förklara det senare… Hur som helst! Jag stod på perrongen och lyssnade på Mumford and Sons I Will Wait och hade precis kommit till det mest intensiva banjo-plink-plonkandet när jag höjde blicken och såg en ung tonåring på andra sidan spåret vinka något febrilt.
En milisekund senare identifierade jag henne som en äldre, mognare och om möjligt än coolare version av en av mina första elever. jag tog av mina hörlurar och började prata. Det började lite trevande i samtal om hur det känns att börja i en ny årskurs men tog snart vändningen mot ett genuint samtal om tillvaro, livet, framtid och pyttelite grann gamla minnen. Jag märkte att hon var glad att få prata av sig. Av att följa henne på distans, bland annat genom sociala medier, har jag fått intrycket att hon kanske inte trivs så bra på Högstadieskolan och jag märker att hon värdesätter gamla lärarrelationer. (Kanske i brist på nya?) Det här är trots allt ungen som morgonen av sin första dag på Högstadieskolan istället infann sig i trappan upp till vårt personalrum. ”Jag skulle bara följa lillsyrran till skolan och tänkte passa på att säga hej”. Så har det ofta varit med just den här unga damen, och ett par av hennes jämnåriga. En del längtar ut, till en chans att få mer frihet och större ansvar. Men inte alla, och där har vi fortfarande ett ansvar.
Det jag ville komma fram till i mitt förra inlägg var att det ibland är lätt att glömma hur viktiga vi är för våra elever. Det jag vill komma fram till i detta är att det är lika lätt att glömma vilken betydelse man haft för sina gamla elever. En del lärare med fler år på nacken än jag, träffar sina elever många år senare – när de har vuxit upp – och mäter på så vis sin påverkan på världen. Det är lätt att förstå. Men kanske ska man också hålla kontakt vid de ungdomar som nyligen lämnat en?
Jag skulle säga att ungefär hälften av mina ”vänner” på mitt lärarkonto på facebook är gamla elever. Det är en värdefull resurs när jag ska planera och utveckla min verksamhet. Plus att det är coolt att fortsätta följa dem.
Kommentera