Ofta får jag frågan vad det är som skiljer sig åt att vara man och arbeta i grundskolans tidigare skede och att vara kvinna och göra detsamma. Som om jag har provat båda två…
Jag försöker dra mig från att göra några allmängiltiga analyser eftersom de oftast slår mer fel än rätt. Däremot har jag upptäckt att en bra kanal att nå de där halvbråkiga killarna som inte automatiskt passar in i skolans struktur är via fotbollsplanen. Ofta kan tjugo minuters fotbollsspelande efter sista lektionens slut vara den mest utvecklande vuxenkontakten de eleverna får under hela skoldagen.
Med det sagt vill jag komma in på något större: fenomenet med gula och röda kort i skolan. Då och då hör jag lärarstudenter som ömsom hyllar och ömsom sågar den nya tidens pedgogiska bestraffningssytem som verkar mer eller mindre plankade från Kanal 5. (Så mycket för en forskningsbaserad skola…)
För de av er som missade Dokument Inifråns dokumentär ”Förgrymade ungar” så verkar det gå ut på att elever som missköter sig lite grann (typ pratar under en genomgång eller glömmer bort att ställa skorna snyggt i hallen) får ett gult kort och elever som vid upprepade tillfällen gör fel straffas med ett rött kort och ibland någon form av utvisning eller andra åtgärder som syftar till att få eleven att skämmas. Det riktigt sjuka här är att företrädarna för denna moderna typ av bestraffningspedagogik gärna motiverar systemet med fotbollsreferenser. (”Ja men tänk hur fånigt det skulle vara om inte fotbollsdomaren fick dela ut straff!”)
Vad ingen av dem verkar begripa är att gula och röda kort i fotboll nästan alltid delas ut i situationer när en spelare antingen fysiskt skadar en annan spelare eller riskerar att fysiskt skada en annan spelare. När skolan lånar in samma disciplineringssytem så likställs slarvigt placerade skor och oaktsamt pratande med våldshandlingar!
Så för att sammanfatta: Fler lärare skulle behöva ge sig ut på fotbolsplanen och visa sina elever att de förstår att respekt och intresse är former av tvåvägskommunikation. Samtidigt borde alla lärare förstå att det inte finns rum för förnedrande fotbollsstraff i ett vettigt klassrum.
2 kommentarer
Anna - lärare för nyanlända
Posted on 2008-11-23 at 23:53Engagemang är viktigt. Och hittar man en gemensam plattform är det ju en ypperlig bra grund att bygga vidare på. Självklart är fotbollsplanen en sådan. Fast inte för mig.
Men jag förstår vad du menar. Och du har rätt!
Jag förstår inte riktigt varför det här med skuld- och skambeläggandet ska återkomma i barnuppfostran/skolan. Det känns ju helt förlegat. Respekt förtjänar man och med hot och straff kommer man inte långt. Jo, management by fear är ju kanske en väg. Men fel väg. Tycker jag.
Vi har en tuff elevgrupp på min skola. Mycket tuff. Och vad de alla har gemensamt är att de törstar efter uppmärksamhet. Odelad uppmärksamhet från vuxna som bryr sig. Som bryr sig på riktigt.
Jag undrar fortfarande, efter 10 år i yrket, hur länge orkar man? Eller orkar man brinna in i det sista? Kanske. Hoppas jag.
//Anna
magister-janne
Posted on 2008-11-28 at 14:49Oops, kände mig tröffad. Men är inte riktigt ense med dig. Vi har infört gult kort och rött kort i min sjua eftersom det var mer eller mindre omöjligt att hitta arbetsro på grund av alla störande moment. Om man stör klassen, inte bara pratar lite, så får man ett gult kort och en tillsägelse att man måste bryta sitt negativa beteende. Det handlade ofta om elever som sprang omkring, skrek rakt ut osv. Om man sedan inte ändrar sig så får man rött kort och ombeds lämna klassrummet. Tiden man missar får man sedan arbeta igen med mig som är mentor vid ett förbestämt tillfälle. Jag kan säga att efter två månader har vi inte haft några röda kort och klassen är lugnare. Jag tog upp frågan på samtalstimmen igår och klassen var överens om att det blivit bättre arbetsro sedan vi införde gula kort. Men de tycker också att vi kanske skulle dela ut dem lite oftare… Jag tror inte att man kan bestraffa fram respekt, men man kanske kan göra dem uppmärksamma på sina handlingar…//Janne