Jag har under mina hittills få år som lärare kommit att fokusera på det sociala samspelet som finns i ett lärande klassrum och hur det egentligen är större än själva klassrummet. När jag var student på VFU (praktik) var det den dimensionen av läraryrket som fick mig att häpna och sedan examen har min förundran bara ökat. För mig har det tagit vägen in i sociala medier och landat i att jag skaffat särskilda lärarkonton på sociala tjänster som Facebook, Skype och Instagram. Inga problem. Det är jag bekväm med.
Men för några veckor sedan, när några elever kom över mitt mobilnummer (inte hemligt alls) och började smsa frågor om skolarbetet, hände något som fick mig att öppna ögonen. För första gången var jag direkt obekväm i kontakten med mina elever. Det blev för privat. Jag har funderat mycket på vad som hände och varför det blev så just nu.
Många kollegor, på min skola och som jag mött runt om i landet, vittnar om samma sak. Att man har en gräns för hur man vill kommunicera med sina elever utanför lektionstid. För en del är den så nära att det är jobbigt att ens bli störd på rasten. De lärarna har verkligen ingen kontakt med sina elever utanför skolan och skulle kanske inte ens hälsa om man ses på Konsum. Men gör det dem till sämre lärare? Kanske. Kanske inte. För andra kollegor är sfären där eleverna släpps in vid och tillåter nästan vilken kontakt som helst, så länge den sköts snyggt och professionellt. Vi facebookar, chattar och dylikt, och hanterar de utmaningar som dyker upp längs med vägen på ett så professionellt sätt vi bara kan. Men blir man en bättre lärare bara för att man finns på nätet? Knappast.
Det är olika, och borde få vara så.
Fast att jag brinner för användandet av sociala verktyg i kombination med ett kreativt och kollektivt förhållningssätt till förtroendetiden så är det inget jag vill tvinga på alla lärare. Min närmaste kollega har inte ett eget facebook-konto och skulle antagligen dö om det blev en del av vår arbetsbeskrivning. Plus att hon skulle vara rätt dålig på det, just eftersom hon inte har det kommunikationsmönstret i sig. På sätt och vis är det lite tråkigt om man tänker på allt hon går miste om i termer av utvecklade elevrelationer och förståelse för hur eleverna har det. Men det är faktiskt saker som jag kan förmedla, i alla fall det sist nämnda. Det behöver inte min kollega hålla på med om det inte är något som hon känner för. Däremot skriver hon de bästa vekobreven jag vet. Så kanske borde vi dela upp det så att jag lägger tid på att hålla kontakt med kidsen på nätet så tar hon veckobrevet till deras föräldrar? Tillsammans är det två ungefär lika stora arbetsuppgifter. Alla nöjda, alla glada.
Om det är något jag lärt mig av att inte svara på mina elevers sms (vi tog det på Skype) så är det detta:
- Alla arbetslag borde ha regelbundna samtal om hur man tillsammans förhåller sig till sin elevgrupp. Det gör vi redan för klassrumskontakten, men väldigt sällan för den kontakten som sker utanför klassrummet.
- Alla lärare och lärarstudenter borde, ensamma och tillsammans med kollegor/handledare, fundera på vilken elevkontakt de är bekväma med.
- En bekväm lärare är en bra lärare. Det borde fungera som ledord när man driver skolutvecklingen i en riktning som bättre passar hur 2000-talets ungar lär sig och tänker. De flesta av oss har en lång resa framför oss och så länge som det inte blir ett vapen för att slippa förändras så ser jag inga hinder i att vi gör den tillsammans, fast i vår egna takt.
Kommentera