Den kanske absolut viktigaste egenskapen som framtida lärare behöver är antagligen förämåga att fånga sina elevers intressen och förtroenden. Men vad kommer sen? Vad ska man göra av 30 ungars odelade uppmärksamhet?
Man skulle kunna bygga sig en privatarmé. Eller så tar man den tiden man får att lära kidsen något. Men då måste man veta vad det är man pratar om. Annars riskerar man att tappa eleverna, oavsett hur bra pedagogisk ledare man än må vara.
Ungefär så brukar jag resonera om ämneskunskaper och ämnesstudiers roll i lärarutbildningen. Efter att ganska oförsiktigt ha plöjt Lärarutbildningsutredningens 492 sidor inser jag en sak: De lärarna som Sigbrit Franke vill skapa (eller snarare ungefär hälften av dem) kommer inte att få en rättvis chans att lära sig vad de ska prata om.
Enkel matematik: Lär dig två ämnen på sju terminer eller fem ämnen på åtta terminer. Eller ett konkretare exempel: Om en lärare vill undervisa i engelska i skolår 6 så behöver han fjuttiga 15 HP ämnesstudier (motsvarar tio veckors heltidsstudier). Om samma lärare vill undervisa samma elever i samma ämne fast ett år senare behöver han åtminstone fyra gånger så mycket ämnesstudier. Är det verkligen så stor skillnad mellan tolvåringar och trettonåringar?
Sigbrit Franke framställer det här förslaget som lösningen på lärarutbildningens alla problem (bland annat spår hon att avhoppen ska minska från 35% till 10% om den genomförs).
Det verkar som att de framtida lärarna inte blir de enda som inte vet vad de pratar om…
Kommentera