Ellen Key utropade för drygt hundra år sedan 100-talet till barnens århundrade. Nu är det över och ibland får jag en känsla av att det finns dom som liksom vill sluta tänka på kidsen nu när de hundra åren har gått. Det börjar liksom bli mindre och mindre viktigt.
Det här är något som ofta kommer upp till diskussion under föreläsningar och seminarier som jag går på. Men hur för man den diskussionen vidare ut till de som faktiskt har makten att antingen ta hänsyn till eller strunta i samhällets barn och ungdomar?
Ett sätt kan vara att utgå ifrån riktiga exempel. Jag hittade den här artikeln nu alldeles för en stund sedan. Jag menar på att båda parterna misslyckas att se till de här syskonen. Skolans företrädare verkar tro att de här ungarna automatiskt slutar tänka/ utvecklas/ reflektera/ samla på sig erfarenheter/ lära sig så fort de lämnar skolans område. Att vistas i en annan kultur under en längre period kan ge kunskaper som ingen lärare någonsin kan ge (sen kan man fundera över hur exotiskt Thailand är, men det är en annan fråga för ett annat inlägg). Samtidigt är det ju inte som att föräldrarna slår vakt om sina ungars utveckling. De argumenterar mer för sin oinskränkta rätt att ta semester hur länge de vill när helst det passar dem. När jag läser den här artikeln ser jag en dragkamp med kidsen i mitten och Ellen Key vid sidan om med armarna i kors och med en MYCKET besviken min.
Vad anser ni?
2 kommentarer
Kicki W
Posted on 2008-12-08 at 13:34För min del verkar det som att det finns en livrädd pappersvänande byråkrat (eller det kanske heter tjänsteman…) som inte orkar eller vill sätta sig in i frågan och tänka självständigt. Att statuera exempel för att förhindra massemestrande i framtiden verkar ju snarare löjligt… För vem blir det besvärligt?
Det finns en lång och trist tradition i skolans värld att se föräldrar som ett otäckt hinder för att göra ”som man vill” i skolan. Men ansvaret för barnen ligger fortfarande hos föräldrarna – även om jag är nogsamt medveten om att vissa föräldrar blir lite klädsamt förvånade när man påpekar det… Förutsatt att familjen har kunnat lägga fram en tydlig plan för hur skolarbetet kommer att tillgodoses så tycker jag att man från skolledningens sida borde kunnat ha en seriös diskussion.
Det blir också väldigt trist när föräldrar ”gör” skolan till barnens ”fiende”. Det blir på något märkligt sätt skolans fel att barnen blir snuvade på en one-in-a-lifetime upplevelse. Hade man kunnat genomföra denna resa vid en annan tidpunkt som inte är lika inskränkande på skolterminen? Vilken lärare ska sätta betyg – och i så fall på vilka underlag?? Man har haft hösten på sig, och den tiden har utnyttjats på ett sällsynt dåligt sätt…
Jag suckar lite när jag läser artikeln och förundras över vuxna som beter sig lite som bortskämda tonåringar ”Jag VILL göra detta!!” Detta i kombination med en nervös rektor blir inte särskilt bra alls – men det är ju faktiskt ganska svårt att leva när allt kommer omkring….
annemarie
Posted on 2008-12-09 at 23:36Jag förstår faktiskt inte – men jag tycker väldigt mycket om Ellen Key. Anne-Marie