Jag har den stora förmånen att få dela klass med en eftertänksam, klok och reflekterande kollega som dessutom är ett didaktisk geni. Något av det som utvecklar mig mest är våra samtal om lärande, kids, verksamheten och hur allt hänger ihop. Den senaste tiden har vi pratat om det här med tid. Inte vår tid utan våra elevers tid.
För en dryg vecka sedan hörde jag Daniel Barker beskriva hur han jobbar med att flippa sitt klassrum och blev tilltalad av hans arbete samtidigt som jag stördes av en känsla av att någonting fattades. Det var inte en hel bild. Vad spelar det för roll vilka metoder vi använder om vi inte funderar på innehållet? Jag har förvisso börjat spela in mattefilmer och jag tror att det kan leda någon vart, men jag är inte säker på att YouTube alena kan ge mig en bättre undervisning.
Så kom jag på det, i samtal med min kollega om kidsens tid: Det handlar om att värdesätta tiden vi tar från våra elever. Det är inte en tanke som bor hos alla lärare, men faktum är att vi varje dag tar deras tid. Ofta utan att ens tacka för den. Vi begär mandat att mer eller mindre fritt få förvalta deras hela arbetstid. Det är ett stort förtroende som vi ska vårda ömt. Vi har ansvar att se till att det alltid ger någonting. Då funkar det inte att man ”inleder” en lektion á 50 minuter med en genomgång som tar de första 40, oavsett vad man har att säga. Det är viktigt att förstå. Innehållet är inte det som styr hur framgångsrikt hur framgångsrik en genomgång är. Oavsett om du pratar strunt eller om varje mening som kommer ur din mun går att koppla till läroplanen. Det är helt enkelt inte en metod som fungerar. Felet ligger i grundantagandet att alla förstår på samma sätt och vid samma tillfälle. Det är så klart fel. Det är därför jag kan ha supersmarta genomgångar och ändå ha en tredjedel av gruppen som behöver en extra förklaring strax efteråt.
Jag läste någonstans att en framgångsfaktor för flippade klassrum är att ha korta filmer så att alla kan delta koncentrerat. En tumregel är elevernas ålder delat med två plus/minus två minuter. Mina nio-, tio- och elvaåringar skulle alltså klara ungefär 2,5 – 7,5 minuter. Skulle det gå att applicera samma princip på klassrumsprat? Ligger mina genomgångar i det intervallet? Knappast! Jag och min kollega har en vana att göra mer eller mindre planerade sidospår till diverse områden som vi bedömer kan vara relevanta/ intressanta/ lärorika, och ofta är de det. Men för hur många? Kan det vara så att vi har några elever som lär sig av det och som ger oss så mycket positiv feedback att vi tror att det är bra för alla? Eftersom jag inte kan veta så måste jag ta det scenariot på allvar. Därför har vårt nya mantra blivit att schemalägga sidospår och planera varje genomgång i minutiös detalj.
En vanlig skoldag är typ 4-6 effektiva arbetstimmar beroende på faktorer som bl a ålder. Det är rätt mycket tid. Jag tror att det är därför som vi inte förhåller oss till elevminuter på samma sätt som föräldramötesminuter eller föreläsningsminuter. I det läget planerar vi vart enda moment vi gör in i minsta detalj för att se till att det blir perfekt. Det skulle aldrig hända att vi valsar in med en grovplan i huvudet och en bild av vart vi vill att det ska landa baserat på hur vi gjorde förra året. Varför skulle inte kidsen förtjäna samma höga nivå bara för att vi råkar ha mer tid med dem?
Jag förstår att det inte går att förklara enbart med att se till lärarnas förhållningssätt. Jag fattar att vi har en skola som i sin organisation inte möjliggör att vi tar elevernas tid på samma stora allvar som vi tar annan tid. Men för mig slutar allting i att den som väntar på att andra ska förändras tillsist blir galen. Den enda kan förändra skolverkligheten för de 30 mellanstadiekids jag är anförtrodd med är faktiskt jag. Och min kollega. Det är därför jag trivs så bra med att få jobba med någon som delar samma djupa vördnad för tid, oavsett vems tid det än är.
Kommentera