tidigt imorse började jag skriva på ett blogginlägg som sedan blivit liggande. (Det säger nåt om lärares arbetsvardag, men det är för ett annat inlägg.) Det kom från en kommentar på Skolverkets facebooksida, skriven av en tjej som tycks gå på gymnasiet. Kortvsammanfattat uttryckte hon sin uppgivenhet över att just nu inte få ihop livspusslet, vilket kan tyckas vara en normal grej under vilken tolvårsperiod som helst i livet. Hon är liksom människa först och elev sedan.
Detta skrev hon sent igår kväll. Imorse, när jag kollade min facebook vid 0515-tiden, vilket jag gör som en normal del av min morgonrutin, så hade texten över tusen gillanden och kommentarer, de flesta grovt negativa. Uppmaningar om att växa upp, sluta klaga och sluta bete sig pinsamt haglade tungt. Detta trots att det enda hon gjort var att kommentera sin egen skolsituation, vilken hon rimligtvis kan betraktas vara en expert på.
Jag förstår tanken bakom att man ska vara tacksam för att få gå i skolan. Men vilken tänksnde, kännande, levande männska klarar av att hålla sig till det – trots att hon är elev? Det är lite som om jag skulle avstå från att svära över försenade bussar eftersom det finns de som inte har tillgång till kollektivtrafik. Eller att jag skulle sluta hata att gå till tandläkaren bara för att det är subventionerat. Eller att jag skulle tycka om broccoli bara för att det är nyttigt för mig. De flesta dagarna förstår jag att det är så men ibland unnar jag mig att peta undan de där gröns äcklena ändå. Och är det en förmån jag ger mig själv så är det likväl något jag behöver unna mina medmänniskor. Det är inte rocket science precis. Därför är det förbluffande att så månnga människor, en hel del av dem med lärarutbildningsloggor på sina profilsidor, inte tycks förstå deta. Utveckling kommer inte från att vi håller kidsen efter en högre standard än vad vi själva lever efter.
Dessutom borde vi omfamna gnällande elever. De är kritiska tänkare. Det är tecken på måluppfyllelse som vi bevittnar här. Dessutom är det svåra mål.
Så vad jag gjorde var att jag skrev till Skolverket på twitter, som för övrigt är en supersmidig kanal för kontakt med den allsmäktiga myndigheten. Budskapet var att göra dem uppmärksamma på inlägget och kränkningarna bland kommentarerna. Här är svaret som jag fick efter någon timma.
Det känns bra att de som statlig myndighet värnar elevers rätt till en åsikt även på ett så konkret sätt. Den här historien slutade med att Skolverket till sist tog bort inlägget. Det var nog ett klokt val, men någonstans kan jag känna att vi pratar skola på fel sätt om det inte finns en plats för eleverna i samtalet.
Kommentera