Man brukar säga att det stora problemet i skolan är tid och/eller resurser. Det är bara en sak som sägs. Det är liksom sant.
Och visst finns det dagar som dessa, men det finns också dagar då det verkligen inte råder brist på tid eller resurser. Det är då vi har möjligheten att påverka vad som händer i klassrummet. Grejen är bara att vi ibland är för dåliga på att identifiera de stunderna. Jag var med om en av dem igår, mest av en slump, och det här är berättelsen bakom den.
Fredag. En tredje del av arbetslagets elever ska till brandstationen på något obligatoriskt besök som stjäl tid från arbetet med läroplanen. De blir borta hela förmiddagen. En annan tredje ska på terminens kulturupplevelse och blir borta nästan hela förmiddagen. För att få den logistiken att gå ihop behöver 6 av 8 kollegor i arbetslaget engageras. Kvar är 30 ungar (de yngsta du har, årskurs 3), två lärare och i praktiken finns ingen tid att planera eftersom den gångna veckans elevens val har inneburit att alla planeringstid har ätits upp. Vad gör du?
Jag och min kollega fixade ett lättplanerat upplägg vagt baserat på läroplansmålen för det nuvarande medeltidstemat som funkade för alla 30 men så passade vi på att låta eleverna välja mellan det eller ett andra alternativ, i ett av de många övergivna klassrummen. Utan en riktig plan för vad det där andra alternativet skulle vara kollade jag mitt postfack och hittade senaste numret av Nämnaren, som den här gången kom med NCMs årliga julkalender med 24 problemslösningsuppgifter. Sagt och gjort. Jag tog en A3-kopia och klippte sönder dem i 24 delar. En snabb sortering för att få bort de uppgifter som är för svåra för någon i år 3 gav mig kanske 10 uppgifter kvar att jobba med. Helt seriöst 5 minuters planering. Så vad gav det? Jo, jag och de tre elever som valde att ”det andra alternativet” fick över en och en halv timma att jobba med matematik på precis deras nivå. Med en så liten grupp kan jag låta dem välja egna arbetsmetoder, angreppssätt och om de ska jobba ihop eller var för sig. Precis så som jag hade valt om jag hade löst samma problem själv. På alla plan ett naturligt lärande. Och vet ni vad som är kanske coolast av allt? Utan att jag behöver göra något så lyckas de här eleverna koppla problemen till sitt vardagsliv på ett fenomenalt sätt. Ett exempel: I en av uppgifterna presenteras man för fyra syskon som alla har varsitt påstående där eleverna ska försöka komma på vem som ljuger. En av dem börjar med att konstatera att det antagligen är A ”eftersom om man säger ’Det var inte jag’ så var det antagligen den personen. Så brukar det vara för mig och min bror.” Ett perfekt sidospår som fördjupar samtalet där eleverna också lyckas sätta fingret på skillnaden mellan matematiskt korrekta resonemang och generella vardagsresonemang. Förutom allt det så blir det en fantastisk möjlighet att få sitta ner med en liten grupp, vanligtvis starka och därmed kanske förbisedda, elever. Jag kom att tänka på den gånga veckans #skolchatt om ”briljanta elever” (jösses vad jag ogillar det kvasibegreppet). Många upprepar den självbekräftande sanningen att de eleverna aldrig blir sedda och att det på något sätt är systemets fel. Jag tror inte det är hela lösningen. För bakom kulisserna, bakom det som gör att jag kan få ett hav av egentid med min s k ”briljanta” elever ligger att det egentligen inte är mina elever. De är mina kollegors elever.
Men eftersom vi utnyttjar arbetslagets fulla potential och släpper på eget ansvar / egen prestige så kan vi utnyttja varje stund vi får. Där har många skolor en lång resa framför sig, oberoende av vilka resurser/elever/skolledningar/politiker vi har…
Kommentera