#Skolchatt om sjuka lärare, vikarier och det obetalda arbetet.

Hur kan vi skapa bra system för att hantera att lärare blir sjuka och vikarier tas in?

Det är frågan för veckans skolchatt. Jag försöker komma ihåg hur det var innan jag började plugga, när jag jobbade heltid ett år som timvikarie. Jag minns så väl (blott fem-sex år senare så kanske det är naturligt att jag inte har glömt?) vilken skillnad det var från klassrum till klassrum, från avdelning till avdelning. Att komma in i en verksamhet där okända är vardag och där nya ansikten till sist inte betyder något är en väsensskild upplevelse jämfört med att vara den första okända på väldigt länge. Den nyfikenheten och öppenheten som kommer med den situationen är enormt attraktiv. Kanske är det därför jag valde att stanna kvar på just de ställena?

På det sättet är det här med vikarieanskaffning, och i ett bredare perspektiv hur vi ser på kollegialt samarbete, en spiral. Antingen en god spiral eller en ond spiral. (Så är det med mycket i skolans värld, när jag tänker efter.)

Nu, när jag har genomgått lärarutbildning och tagit mig till andra sidan av myntet så är jag sjukt skeptisk till att ta in vikarier på samma sätt som jag själv togs in då. Jag skulle aldrig i mitt liv överlämna min undervisning i händerna på någon mer eller mindre outbildad person utan att se till att han/hon hade förutsättningar att göra ett bra jobb. Tanken på att det finns vikarier som kallas in utan att det skrivs en planering är lite skrämmande. Samtidigt är jag väl medveten om problematiken inför att behöva sitt sjuk och sjukskriven och skriva på långa vikarieplaneringar. Det funkar inte heller. Dels för att man ofta mår dåligt och dels för att det faktiskt är obetalt arbete eftersom man är sjukskriven.

Så hur kommer man runt det? Jag har aldrig själv varit i den sitsen, men jag har kollegor som har varit i den sitsen på tidigare skolor. Faktum är att jag – när jag räknar efter – bar har haft kanske två eller tre tillfällen när jag har behövt planera för en vikarie under mina fyra år som lärare. Inte för att jag är mindre sjuk än andra utan snarare för att jag och mina kollegor vikarierar för varandra. Det är naturligt i ett välutvecklat arbetslag. Det fina med det, förutom att det är en vikarie som barnen känner och som vet vad som funkar i gruppen, så är det en kollega som planerar åt mig. Eller snarare så kör de bara något som de redan har planerat för en annan grupp. Lätt som en plätt!

Jämför det med ett av mina mer minnesvärda timvikariat på en mellanstadieskola utanför Göteborg där lektionen var ”biologi” och instruktionen var ”Läs från sidan 28 och framåt i 30 minuter. Fråga vad barnen har hört.” Jag minns att jag slog upp första rubriken, blindtarmen, och sen snackade vi om det resten av lektionen. Det var också en upplevelse. Jag skriver inte det här för att slå ner på anonyma kollegor utan för att betona min huvudtanke kring det här med vikariat: Det är vi som ordinarie lärare som har ansvaret för att se till att vikarieupplevelsen blir bra, både för eleverna och vikarien.

Här är ett par andra spontana frågor jag har på ämnet:
– Går det att hitta en arbetstidsmodell som möjliggör att lärare vikarierar för varandra?
– Vad är en acceptabel nivå av förväntningar på en vikarielektion? Kan elever kräva samma nivå av lärande?
– Lärarstudenterna driver kravet på att de ska ha förtur till vikariat. Vilka är för- och nackdelarna med det?