Reflektion om kids och Instagram

 De senaste dagarna har jag läst mer och mer om bildtjänsten Instagram och hur den kan vara bedräglig för barn eftersom det tydligen är en arena för allt från kränkningar till barnporr. På Twitter läste jag nyligen en tråd om ungefär samma ämne.
Därför kan jag inte låta bli att bli intresserad när jag en dag har morgonansvaret i mitt arbetslag (möta alla elever, se till att morgonen är lugn och trevlig, etc) och en tioåring erbjuder mig sitt bästa Instagram-tips:
 ”Om man använder kameran på framsidan och fotar sig själv får man nästan inga likes. Men om man använder den vanliga kameran (den på baksidan) och fotar i en spegel blir det helt annorlunda. Då gillar alla!”
Jag kan inte bestämma mig om det är ett led i kommersialiseringen av det egna jaget eller om det bara är ett barn som, precis som barn i alla tider, vill bli sett. Oavsett vilket börjar jag förstå att kidsens mål med Instagram är att få många likes. Det i sig kräver en viss exponering.

Som lärare med elever i den åldern när man börjar vara mer självständig på nätet ser jag hur föräldrar som grupp tycks förhålla sig olika till olika sociala medier och deras barn, fast att interaktionen/exponeringen på många sätt är exakt samma. Man säger nej till Facebook men tillåter Skype,Instagram och Kik i tron att verktygen är säkrare. Vad är det som gör att föräldrar tänker så? Som om säkerheten låg i verktyget. Det är lite som att tvinga alla 18-åringar som just skaffat körkort att ha en Volvo som förstabil eftersom den är tryggare än andra. Det liksom hjälper inte när olyckan är ett faktum.

Människor är till naturen sociala varelser och har antagligen alltid varit det, däremot ändras mönstrena för vår sociala samvaro. Att då inte skicka barnen först in i en outforskad och ännu relativt oetablerad social kontext är antagligen klokt. Vi borde kanske själva gå före och förbereda oss på att leda våra yngre vänner rätt när så behövs. Det  ligger i vårt vuxenansvar och förutsätter en relationell närhet. Då är den verkliga samhällsfaran varken Instagram eller Facebook utan faktumet att barn har allt färre närvarande vuxna runt omkring sig. Samtidigt ska man vara ödmjuk inför möjligheten att kontrollera andras sociala samspel. Det är väl hyfsat omöjligt? Jag vet ett par föräldrar som är poliser och som strängeligen förbjuder sina barn att finnas på nätet överhuvudtaget. Antagligen har de fog för det. De lär ha sett saker som jag inte kan föreställa mig. Men det hindrar inte barnen (11 och 9 år) att i hemlighet skaffa konton till samma verktyg som kompisarna använder. Det här blir ett dilemma att förhålla sig till: berätta för föräldrarna och hoppas att de kan hitta en lösning som bygger på ett deltagande samspel så att barnen har någon vuxen som ser och stöttar eller att bevara hemligheten och därmed själv stå för seendet och stöttandet. Jag är sjukt kluven inför det valet. Det enda jag vet är att lösningen antagligen inte utgår från vilka verktyg som okej och inte utan snarare beror på fler närvarande vuxna.

 

En kommentar
  • Helena Roth
    Posted on 2012-12-09 at 19:14

    Mycket tänkvärt blogginlägg, som jag tackar dig för.
    Jag har oerhört svårt att se att förbud är en framkomlig väg, därför så väljer jag att involvera mig i mina barns nätnärvaro. Dessutom talar vi om det, diskuterar och resonerar kring olika saker vi ser och läser och stöter på.
    Har dessutom den åsikten att det är vuxnas ansvar ATT finnas där och ATT lyfta upp företeelser vi stöter på, som det kan finnas anledning att dryfta. Har intressanta diskussioner kring inlägg/bilder mm med makens två systerbarn – vilket jag tror ger både dem och mig en bra känsla. De märker att jag bryr mig, ifrågasätter och funderar kring hur de uttrycker sig, och jag får en inblick i deras tankar & funderingar. Win win!
    Så ut på nätet med er föräldrar – testa, gärna tillsammans med kidsen, och använd de tillfällen till dialog som yppar sig!!

Kommentera