Den här veckan handlar skolchatt (20.00 på twitter under hashtaggen #skolchatt och i efterhand på skolchatts hemsida) om förväntningar på skolledare, lärare, elever och föräldrar. Det är ett brett och galet intressant ämne eftersom det finns en chans att lyfta sånt som finns runt omkring oss alla, oavsett vilka åldrar, skolformer och ämnen vi undervisar i.
Förväntningar på elever
När jag tänker på förväntningar på elever så är det direkt en särskild elev som dyker upp. Han är nio år, har alltid haft en enorm skolframgång och framstår ofta som en liten mini-professor. Att samtala med honom är otroligt intressant och det är fantastiskt att se hur han kan bidra till att lyfta gruppens kollektiva förståelse, nästan oavsett vilket sammanhang det än är. Samtidigt har Professorsungen en helt galen syn på kunskap i det att han tror sig vara gudagivet bra på det han kan och helt hopplös på sånt han inte lärt sig än. För den som är bekant med Christian Lundahls forskning om bedömning för lärande så har han en syn på lärande som ett statiskt fenomen som styrs av externa faktorer. Ett exempel finns i huvudräkning. Addition och subtraktion går bra men han börjar nästan gråta av de enklaste multiplikationstalen. När jag sätter mig med honom visar han inga svårigheter att förstå, men han saknar helt enkelt självförtroendet att göra det själv. På sätt och vis är det en konsekvens av vad som händer när elever inte får hjälp att etablera lagom förväntningar på sig själv. Det är liksom också något att lära sig.
Förväntningar på lärare
Man kan säga att vi lärare är likadana som Professorsungen i det att vi inte alltid kan hantera krav på oss själva. Det är därför som nya lärare har en förmåga att kompensera bristande erfarenhet med med arbetstid. (Så gjorde jag i alla fall, vilket nästan höll på att ta kål på mig.) Det är också lite därför som vi som yrkesgrupp går runt och bär på någon idé om att vi alla måste vara asbra på alla aspekter av läraryrket. För mer om detta hänvisar jag till förra veckans #skolchatt om skoljante.
Förväntningar på skolledare
Jag tror att skolledare är ungefär det sämsta yrket man kan ha. Det är en personlig uppfattning baserad på att man utsätts för skyhöga förväntningar från alla håll. Högre chefer, oavsett om det är en kommunledning eller en bolagsstyrelse, som kräver höga resultat till ett rimligt pris samtidigt som medarbetare, föräldrar och elever kräver en så bra verksamhet som möjligt – oavsett vad det kostar. Man blir någon sorts medlare med uppgiften att ta fram en lösning som ingen tycker är optimal.
Förväntningar på föräldrar
Jag jobbar i en kommun som satsar nästan minst i Sverige på skolan i termer av resurser men samtidigt ligger meritvärdet för slutet av nian bland de högsta i landet. Det är rätt mycket tack vare elevernas bakgrund och i förlängningen föräldrarna. Det är en helt annan värld jämfört med invandrarslummen där jag började min VFU (praktik) som lärarstudent. Samtidigt är det inte ens i min lilla bullerbyvärld möjligt att kräva saker av föräldrar. Det går bara inte. För i varenda grupp finns det elever vars föräldrar inte förmår att nå upp till skolans förväntningar. Självklart ska vi se till att bjuda in föräldrar att delta, bidra och forma vår verksamhet. Men så fort vi förväntar oss att föräldrarna ska ta ett ansvar för elevernas framgång så öppnar vi dörren för en skola som bidrar till ökad segregation.
Vi ses på torsdag klockan 20!
Kommentera