Häromdagen skrev jag ett inlägg om hur jag via twitter hittade ett verktyg för att undervisa om tidslinjer och hur de funkar utan att för den delen släppa fokus från mitt riktiga syfte, upplysningen. Så kom dagen när jag skulle hålla just den lektionen och jag var till tänderna förberedd. Jag har märkt att det är då mina lektioner är som bäst. De går inte alltid som planerat men det är inte samma sak som att de blir bra. Snarare handlar det om att ju bättre förberedd jag är desto lättare är det att göra improviserade anpassningar utan att tappa bort syftet och kopplingen till läroplanen.
I grova drag gick den här lektionen ut på att vi återkopplade till tidigare teman om såväl medeltiden som industrialiseringen (vi finns i en liten 1800-tals by som helt är uppbygd runt fabriken, så det handlar mest om att undervisa om närområdet), eleverna funderade på vad som kom däremellan och jag berättade om upplysningen, vi kollade på en film som komplement och sedan fick de utforska min digitala tidslinje för att hitta tre spaningar som de upplever som antingen intressanta eller viktiga. Redovisningen blev att de fick jämföra spaningar med varandra.
Så framåt slutet av min noggrant planerade föreläsning om upplysningen märker jag att en av mina yngre elever har suttit och pillat med något annat ett längre tag och har nu tappat ögonkontakten helt. Jag ber henne vänligt att sluta pilla med annat och koncentrera sig på lektionen. Det säger någonting om vilken idiot jag är. Som tur är så är just den här eleven en av de tryggaste och självsäkra nioåringarna jag någonsin mött. Så hon förklarade lika vänligt att hon var koncentrerad och visade stolt upp vad som hade tagit hennes uppmärksamhet.
Detta är en replika av tidslinjen som jag under min föreläsning har ritat upp på tavlan, helt gjord i häftmassa. (Lägg särskilt märke till att den även innehåller spår av den helt orelaterade elevfrågan kring när första världskriget startade.)
Det är vid sådana här tillfällen som jag inser att jag alltid står lite grann i vägen för mina elever i deras sökande efter stordåd.
Naturligtvis vet jag att lärande gynnas av kunniga lärare som stöttar och handleder på vägen. Men skolan som institution kan alltid bli mer följsam i elevernas lärande, det tror jag med varje fiber i min lärarsjäl. Jag tror det är därför som kollegan som undervisar mina elever innan jag får dem tycker att jag ”låter eleverna hålla på med lite vad som helst”. (OBS! En komplimang!)
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera