Imorse hittade jag i mitt twitterflöde en rapport från ett stort EU projekt för att kartlägga barns syn på Internet och de faror som finns där. (Jag misstänker att den släpttes i samband med Safe Internet Day som uppmärksammades runt om i Europa den 5e februari.) Du kan läsa mer om det här.
Summan av kardemumman, och även rubriken på hela grejen, är att barn är rädda för YouTube mer än någonting annat på nätet. Det är en studie baserad på nästan 10 000 barn mellan 9 och 16 år så jag tvivlar inte på att det stämmer. Ändå förvånar det mig. Barns sätt att tänka förvånar mig ofta och det är därför jag gillar att jobba med dem, om man ska sammafatta hela alltihop. Trots det kan jag inte låta bli att tänka att det inte är särskilt sant för de 30 barnen i den åldersgruppen som står mig närmast: mina elever.
Jag jobbar aktivt med YouTube och har gjort det sedan vi blev med en dator per elev (höstterminen 2010). Vi är både strategiska producenter och konsumenter. Särskilt det sista tror jag spelar roll för varför mina elever (så som jag uppfattar det) är mindre rädda för YouTube. I den här studien finns en hel drös med elever som är rädda för särskilt innehållet på YouTube. Och nog finns det skit alltid, det är liksom oundvikligt. Men jag tror att mina elever har sett en annan sida, först genom klipp som jag har valt ut och sedan genom att de själva har fått söka efter och presentera klipp för varandra. Många katter, bebisar och extremsportande tonåringar blir det. Men någonstans däremellan etableras också en nätvana som också blir basen till en gemensam kultur. Någon visar ett parkour-klipp som får tre andra att gå hem och leta efter fler och plötsligt har vi en pågående följetång där man är kung/drottning för en dag om man hittar ett nytt guldkorn.
Så har klassrumskulturer alltid fungerat. På min tid var det ett nytt hockeykort som gjorde dig uppmärksammad. För mina elever är det ett nytt klipp. Självklart händer det att de ramlar över skit, och visst är det fortfarande så att jag efter 2,5 år insisterar på att granska deras fynd i förväg. Men det är småpotatis. För någonstans känns det lite som i Bamsetidningarna, när de som söta ekorrarna är rädda för Vargen innan Bamse visar dem att Vargen egentligen är snäll men missförstådd och ett resultat av sin kontext. I den bemärkelsen behöver vi lärare vara lite mer som Bamse tror jag…
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera