För ett tag sedan hittade jag en bild på ett diskussionsforum som visar en dagbokssida. Enkelt sammanfattat handlar det om en tonårsing som lånat ett par skivor och upptäckt begreppet ”the man”.
Jag berättade om bilden för en lärarvän och vi hamnade i ett samtal om hur man lärare kan/ska/bör förhålla sig till det här med unga människors generationsuppror. Det är en intressant fråga som man borde fundera på oftare. Är det alltid oundvikligt? Kan man som vuxen välja att vara/inte vara en representant för generationen i skottgluggen? Är det moraliskt försvarbart att inte göra det?
Jag tänker att vi har i uppgift att fostra kritiska samhällsmedborgare. Då ingår kritik mot oss själva och grupper vi förknippas med. Det är inte nödvändigtvis vi som alltid ska ta den diskussionen, ibland kan det vara mer gynnsamt för eleven att vi tar rollen av påhejjare/coach för att hen ska kunna vässa argumenten. Det är en avvägningsfråga. Generellt tycker jag att dagboksförfattaren har landat i en ganska korrekt beskrivning av vad som kan menas med ”the man”; Det kan vara allt från världens ledare till skolans rektor. Eller kanske läraren.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera