Dagens föreläsare har skrivit en avhandling om vägen från ”barn” till ”elev i riskzonen”. Någon gång under sin föreläsning kommer hon in på den ökade kontrollen av skolan, utvecklingen som går mot perfektionism och hur det kan innebära att lärare tänker så mycket på att göra rätt att de inte längre vågar göra någonting alls – av rädsla för att göra fel och sen ”åka dit”.
Det känns som att hon kommer in på något viktigt: Det är nog nödvändigt att vissa aspekter av skolan stramas upp. Men som det är nu verkar målet med den nationella skolutveckling vara perfektionism. Det är farligt. Barn som börjar förskoleklassen har 10 000 schemalagda klocktimmar av planerad undervisning innan de får ta studenten och räknas som fullvärdiga medborgare. Varenda timma behöver inte mynna ut i något mätbart och konkret.
Jag vill t o m påstå att en skola som fungerar ”perfekt” missar att lära eleverna det allra viktigaste: att kunna vända (egna och andras) misstag till någonting positivt.
Kanske borde det bli ett av de nya målen nu när läroplanerna ska göras om?
