Att gå hem klockan tre.

På kanske trettio meters avstånd hittar jag dem – syskonparet (sju och tio år gamla) som jag letat efter. De är utanför muren som skiljer Pittoreska Skolan från resten av det lilla samhället. Klockan är tre och det är dags för mig att påminna om hemgång. Sedan ett par veckor tilbaka får de gå den kilometerlånga vägen hem ifrån skolan på egen hand – och för första gången har de just brutit mot en av skolsveriges allra heligaste ordningsregler. Att säga hej då till en vuxen innan man går hem.

Först slås jag av en oförklarlig vilja att påtala deras misstag. Att lära dem vad som är rätt (så som man förr i tiden lärde barn saker). Att nästan-skälla på dem. För trots att det här är två av skolans allra pålitligaste elever så finns hej då-rutinen till av flera (viktiga) skäl. Men hur påtalar man ett misstag på vad som nu hunnit bli trettiofem meters avstånd? Genom att gapa och skrika? Nä…

I brist på bra lösningar ebbar impulsen ut och istället når jag en insikt. Jag ser bilden som finns framför mig – en tioåring som i det tillfälliga vinterlandskapet drar sin lillasyster hem i den gemensamma pulkan. Lillasyster skulle garanterat orka att gå själv men det är en storasysters jobb att dra. De småpratar och skrattar och jag ser vad som händer. På andra sidan muren växer ett barndomsminne. Jag låter bli att göra det vuxna – för ett tag.

Om trettio år kommer ingen av dom att tacka mig för min bessining. Men när deras barn ska få börja gå hem själva kommer båda två att minnas barndomens vinterdagar och plukaresorna hem ifrån skolan. De kommer att minnas tryggheten och det kommer att göra dem till föräldrar som vågar lita på sina barn. Blotta möjligheten att det blir så gör att det är värt att låta dem gå.

Jag kan vänta till imorgon med att ”prata allvar” med dem. De kom ju trots allt (helt på egen hand) ihåg att gå hem klockan tre.