Måndag morgon. Jag börjar veckan, som vanligt, med planering. Fast att jag är på jobbet runt sju varje morgon så är det ovärderligt att börja veckan med egen arbetstid. Just idag handlar det om att förbereda ett pass specialpedagogik, planera tre matematiklektioner och förarbeta ett långsiktigt val av digitala verktyg. Samtidigt hör jag röster i andra ändan av personalvåningen.
Här behövs en miljöbeskrivning. Jag jobbar i ett litet bullerbysamhälle där skolan är bygd 1839 (ett par år innan det blev allmän skolplikt i o m att folkskolan infördes) och lärarrummet består av en gammal lärarbostad uppdelad i två rum. Numera är det ena rummet arbetsrum och det andra kombinerat bibliotek och fikarum. Där finns ett par sköna soffor som just för stunden verkar få tjäna som grupprum för ett par elever. Elever som på rösterna verkar ha svårt att koncentrera sig på uppgiften.
Jag tar min dator och flyttar in till dem. Det visar sig vara tre av våra äldre elever, från parallellklassen till den jag undervisar mest. Deras mål är att provläsa sina nyskrivna skönlitterära berättelser för varandra för att sedan kunna ta emot kamratrespons. Till en början märker jag att de är lite blyga inför att läsa när jag finns med i rummet men när de märker att jag är försjunken i min matematikplanering verkar det gå över. Den ena läser. Jag tjuvlyssnar samtidigt som jag jobbar. De feedbackar varandra och ber mig om respons. Så klart ger jag den. Efter det vidtar en diskussion om vem av de resterande två som ska ta vid. De kommer överens och nästa berättelse börjar. Jag lyssnar nog och upptäcker något oväntat. Eleven som läser, som har gått hos oss i ett par års tid, pratar med ett talfel. Det är en pyttelite läspning som ger en karaktär till både berättelsen och hennes röst som jag aldrig lagt märke till förut.
Hur kan det vara att man kan gå runt i åratal och träffa personer på sin arbetsplats och aldrig lägga märke till hur de pratar? Vad säger det om mitt lyssnande?
Jag tror nog att jag är rätt bra på att lyssna, höra och se mina elever. Snarare handlar nog dagens upplevelse om att man, när man är mitt uppe i att skapa lärande, missar något. Det är kanske överdrivet att säga att man missar att se barnet. Men lite så är det. Det har inte att göra med ovilja eller avsaknad av professionalitet utan snarare om tempo. Skolan är lite för snabb för att fånga det långsamma seendet.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera