Idag har jag åkt buss. Nästan bara åkt buss. Först fram och tillbaka till en påskvandring och sedan fram och tillbaka till den kommunala simhallen med en annan elevgrupp. Så kan det vara vissa dagar i ett lärarliv. man får ställa upp för arbetslaget. Det säger jag inget om. Fast att det inte har nästan någonting att göra med varför jag har sökt mig till det här yrket så känns det rimligt. Dessutom har jag gjort flera insikter runt hur barn i större grupp behandlas i det offentliga rummet:
- Jag är av principen är att barn ska få vara barn även när det finn vuxna runt omkring. Därför låter jag mig inte påverkas av paniken som en del kollegor kan känna av att ta med elever på exempelvis en kollektiv buss. Det finns en rädsla att elever ska göra något så att man själv får skämmas. Vart kommer den ifrån? Varför är det så? Nu kanske det finns en koppling till den socio-ekonomiska kontext mina elever finns i men nästan aldrig har någonting sånt hänt. Så varför har jag kollegor som räds just det scenariot?
- Det är intressant hur unga människor kan uppfattas ha svagare rätt till en personlig sfär. Ett exempel: På väg hem från simhuset med mina 19 femteklassare kommer det fram en äldre dam med tysk brytning och en päls som heter duga. Hon visar stort intresse för barnen och börjar ställa frågor, ömsom till mig och omsöm direkt till barnen. Det märkliga är att hon varierar sina frågor med att då och då gå fram till dem och nypa dem i kinden, klappa de och vid ett tillfälle ta en elev på bröstet (för att påpeka det märkliga i att hen inte har dragit upp sin jacka). Jag håller så klart järnkoll på tanten när det här händer men väljer att ta en passiv inställning eftersom eleverna inte visar minsta tecken på obehag. (Varför i hela världen ber de inte tanten att dra åt helvete!?) Däremot tar jag aktivt ett stort intresse i tanten för att uppehålla henne och locka henne iväg från eleverna. Det är en strategi som funkar och som gör att vi, under de kanske 7-8 minuterna vi delar busshållplats kan hålla samvaron i schack. Men hur kommer det sig att vissa personer, företrädelsevis kvinnor, tycker sig ha rätt att kränka barn på det sättet? För det är faktiskt en kränkning som är lika fel som om en äldre man hade begått exakt samma handlingar. (Plötsligt blir sinnesbilden en annan, eller hur?)
- Fast att jag har spenderat flera timmar idag på att åka kollektivt med mina elever idag så har jag inte en enda gång fått någon negativ respons av varesig andra passagerare eller chaufförer. Snarare tvärtom.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera