Den här veckan har jag haft anledningen att fundera varför jag blev lärare. Dels för att jag har jobbat lite för mycket och börjar känna det, och dels för att jag har haft ett par personer på tillfälligt besök i verksamheten som inte ännu har fattat att de skulle passa perfekt i läraryrket. Så när jag på väg hem från jobbet hittar en text i mitt flöde dör För det vidare listar 20 bra skäl för att bli lärare.

Därför har jag valt att runda av veckan med 20 egna skäl för varför jag valde det här yrket. Så här i efterhand kan jag varmt rekommendera dig som jobbar som lärare att göra en egen lista. Det tog en dryg timma men har gett mig ett värdefullt perspektiv på det jag gör allra mest.

01 – Att vara viktig för någon annan
Jag är otroligt egoistisk i det att jag behöver ett arbete som är tillfredställande. Jag kan inte med att lägga 8-10 timmar per dag på något som jag inte själv får ut något på. Den allra största känslan av tillfredsställelse jag vet är när jag är viktig för någon annan. Då menar jag inte viktig i det att andra går runt och tänker ”Shit vad Killfröken är viktig och mäktig” utan snarare att jag känner att jag kan bidra till att andra människor förverkligar sina drömmar och når sina mål. Nu har jag bara jobbat i fyra år (om man inte räknar med de åren jag jobbat vid sidan om mina studier) så jag har inte hunnit komma dit att gamla elever kommer tillbaka och berättar hur värdefull man har varit men jag vet att den dagen kommer. Tills dess kan jag nöja mig med att se elever göra små framsteg varje dag och föreställa mig vilka coola vuxna de en dag kommer att vara.

02 – Att hålla sig ung
När jag som nittonåring valde att söka till lärarutbildningen så var det inte för att känna mig ung. Snarare var steget in i universitetsvärlden ett steg närmare en eftertraktad vuxentillvaro. Nu är jag 25 och jag kan se på vänner från förr, gamla gymnasiepolare och annat löst folk, att de börjar bli gamla på ett tråkigt sätt. Fler och fler går igenom någon slags tjugofemårs kris med tillhörande distansering från ”dagens unga”. De kan raljera över hur naiva gymnasister är eller hur omogna högstadiekids är och det enda jag kan tänka på är att deras forna jag bra gärna skulle vilja söka upp dem och spöa skiten ur dem om de visste vilken tankemässig glidning de har gått igenom de senaste tio-femton åren. Jag kan inte se mig själv gå igenom samma process. Inte alls. Jag tror att det är ett resultat av att de flesta människorna jag träffar dagligen är barn. Visst är det förbannat skönt när man har arbetsdagar i en vuxenmiljö, men det är nog inte nyttigt att alltid ha det så.

03 – Ett jobb som inte är samma
Mitt första jobb efter studenten var som fiskhandlare i en liten stuga på en grå parkering i en göteborgsförort. Det var det mest värdefulla halvåret i mitt liv i det att jag omedelbart lärde mig att jag aldrig kommer klara av ett jobb som är likadant varje dag. Efter ett halvår insåg jag att allt jag fick ut var pengar och för det var jag tvungen att sälja alldeles för många timmar när jag kan hitta på något kreativt. Där har läraryrket en klar fördel i det att själva rymten av en lärares arbetsdag bygger på att olika dagar är varierade. Visst finns det ett mönster, men det upprepas i alla fall inte exakt likadant varje dag.

04 – Att få jobba med rymden
Mina elever är väldigt olika människor. Som alltid när man beskriver 30 personer så finns det inget som riktigt förenar dem alla. Trots det märker jag att många av mina elever är väldigt intresserade av rymden. Så har det inte alltid varit utan snarare har det blivit så de senaste två åren eller så. Kanske beror det på att elever som kommit och elever som gått och att min elevgrupp nu är annorlunda. Eller så beror det på att jag har hittat mina egna intressen som en kanal in i min lärargärning. För läroplan och central innehåll i all ära. Det som präglar oss allra mest är våra egna intressen. Och i botten av min lärarperson finns en kille som växte upp med Startrek Voyager varje torsdag kväll på SVT 1 som veckans solklara höjdpunkt. Jag visste då med en dåres envishet att jag ville bli astronaut och än idag skulle jag utan en sekunds tvekan skulle tacka ja till en rymdresa. Tanken på att vara med och starta upp den första skolan på Mars är lika larvig som lockande för mig. Och i det finns en kraft som jag tar med mig in i min undervisning när jag för några veckor sedan fick undervisa om teleskopets upptäckt (NO mål i år 6: att känna till viktiga naturvetenskapliga upptäckter och hur de har påverkat människans levnadsvillkor) och utifrån det prata om rymdteleskop, Krabbnebulosan och lärdomen att Universum inte bara expanderar utan gör så i en ständigt ökande takt. Utmaningen, och antagligen det som skiljer en bra lärare från en medelmåttig lärare, är att lyckas ta med samma kraft och passion in i fler områden än bara det egna intresset. Då kan man möta fler elever i deras intressen och samtidigt sätta exemplet av hur man som vuxen kan vara passionerat vetgirig hela livet ut. Jag vet inte många fler yrken där det är en möjlighet.

05 – Värdet av ledaregenskaper
Jag var inte på något sätt säker på mitt val när jag började på lärarutbildningen. Jag minns tydligt hur jag gav mig själv ett försöksår innan jag skulle fatta ett slutgiltigt beslut. (Så tänkte jag då, sedan dess har jag lärt mig att man aldrig ska tacka ja till läraryrket mer än ett år i taget. För den som fortsätter fast att han vill sluta kan inte göra ett bra jobb.) En bidragande faktor till mitt val var att jag gissade att en lärarutbildning kan komma väl till pass även inom andra områden. Idag vet jag att det är så. Varesig jag bloggar, föresläser, skriver krönikor eller gör något helt annat så har jag insett att förmågan att kunna berätta för någon annan så att han eller hon förstår är universell. Det är inte något som man bara kan lära sig på lärarutbildningen, men mina år på universitetet i kombiantion med åren som lärare har gett mig många värdefulla insikter på det här området.

06 – Att arbeta i lag
Jag tror jag behöver ett arbete där jag jobbar tillsammans med andra. Tanken på att få lägga över något tråkigt på en kollega och samtidigt kunna ta hens tråkiga arbetsuppgifter (som förhoppningsvis är lättare/roligare för mig) känns fullkomligt naturlig. Jag kan inte tänka mig ett jobb där man arbetar själv. Samtidigt tror jag inte att jag är särskilt sugen på ett arbete där jag är ensamt ansvarig för någonting alls. Inte ens att vara ensamt heltidsanställd i en liten sketen fiskaffär (där ansvarsnivån egentligen är otroligt begränsad) tilltalar mig. Då föredrar jag yrken som utförs i grupp. Den listan är lång, men jag tror att läraryrket sticker ut i det lärare som arbetar i ett fungerande arbetslag använder samma principer både med kollegor och i själva yrkesutövandet. Ofta ser jag paralleller mellan saker som händer i mitt klassrum och saker som händer på mitt personalrum. På sätt och vis är vårt hantverk, att kunna utveckla människor i grupp, detsamma som utmärker motorn i ett kollegialt arbetslag.

07 – Framtidsfokus är lösningen för en rastlös själv
Mina största svagheter som kollega, och kanske mina största styrkor som lärare, ligger när kopplat till faktumet att jag aldrig blir nöjd. Framtidsivrare hörde jag någon beskriva det som. En jobbig jävel är nog en mer sanningsenlig bild. Oavsett hur man ser på det så trivs jag väldigt bra med att jobba med framtidsfrågor. Hur kommer världen att vara om 100 år? Vad behöver man kunna för att klara sig på arbetsmarknaden fram till 2080-talet (då mina yngsta elever får gå i pension)? Hur kan Sverige rusta sig för att klara av de kommande decenniernas utveckling mot en allt mer informationstung, komplex och digitaliserad tillvaro? Allt detta är frågor som jag älskar att bryta ner i vardagspraktik. Så sent som häromdagen hade jag ett samtal med en kollega runt detta. Inte ett samtal som spårar iväg i luftiga spekulationer som ingen någonsin kommer hållas ansvarig för utan ett riktigt konkret samtal som ursprungligen började i frågeställningen ”Ska vi satsa på enbart iPads eller iPads och datorer i en blandmiljö för de kommande tre åren i vår 1-1 satsning?” men som snart tog steget via ”Vilka digitala förmågor behöver man lära sig som sjuåring?” till ”Hur kommer våra elever att använda teknik i framtiden?” till alla de stora framtidsfrågorna som varje vecka prgälar oss i vårt utövande. Den aspekten hade aldrig präglat mig om jag jobbat kvar i fiskaffären. För vad spelar det för roll om 100 år vilken fisk jag skulle ha sålt? Däremot fattar jag och mina lärarkollegor regelbundet beslut som faktiskt påverkar, om inte hundra år framåt så i alla fall ett par decennier.

 

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Kommentera