”Killfröken! Kan du skicka den här till min mobil? Jag kan inte gå på rast utan den!”
Måndag morgon. Tungt som det är. Elevens val hela veckan, vilket tidigare har inneburit att jag får undervisa helt själv en hel vecka med spretiga barn om ett ämne jag inte själv valt eller behärskar. får anstränga mig för att ta med mig positiv energi in till jobbet. Den här gången finns det ändå förutsättningar. Fyra dagar om animering och film. Jag har samlat ihop alla möjliga iPads och datorer och tillbehör för att ge maximala förutsättningar. Dessutom har jag, utan att egentligen tänka till först, erbjudit mina elever att ta med sig sina egna mobila enheter (plattor och mobiler mest). Från mitt perspektiv är det för att slippa ha fem iPads på 26 elever. Från deras handlar det om att kunna ta med sig verktyget och materialet hem efteråt.
Jag har så klart hört kloka människor prata om begreppet Bring Your Own Device (BYOD) men inte sett att det tidigare har varit en verklighet i särskilt stor skala. Visst har kidsen med sig smartphones (uppskattningsvis 75% av mina 9-10-11-åringar) och visst händer det att vi fotar till Instagram som en del av skolarbetet. Men mer än så har det inte varit. Nu finner jag mig själv i en sits där det blir en teknisk möjlighet för att förverkliga de pedagogiska visionerna jag, mina kollegor och våra elever bär på.
”Killfröken! Kan du skicka den här till min mobil? Jag kan inte gå på rast utan den!”
Det är en av de nioåriga skolflickorna som tillsammans filmatiserar sin vanliga gosedjurslek. Det är exakt samma lek som de lekt hundra gånger förut, i vanliga fall i sandlådan med den blå klätterställningen. Men nu är det en del av lektionen. Och plötsligt blir det som om ytterligare en dimension tillförs. Hela morgonen har de utforskat verktygen, planerat en storyboard, gjort kulisser och förberett för filmning. (Det fullkomligt meningslösa fotstödet på en av elevernas stolar blev perfekt iPad-stativ när kulissen är på golvet.) Nu har de också filmat och de har en halvfärdig grovversion av sin allra första animerade film. Lyckan är total. Men vad spelar det för roll att ha ett mästerverk på iPaden inne i klassrummet när man vill ha med sig den ut för att visa kompisarna i sandlådan vid den blå klätterställningen? Det är som att allt hårt arbete är för intet. (Stanna upp och fundera på hur den här berättelsen beskriver sambandet mellan lärande på lektionen och den fria tidens lärande.)
Vi sätter oss ner och tillsammans lägger in hennes skolmejl på mobilen. Efter det visar jag hur man mejlar en film och sedan är det klart. Efter rasten har filmen spridit sig till alla kompisars mobiler. Imorgon tar vi nästa steg, då ska Sanddjurens äventyr upp på YouTube, och hela världen kommer att vara för evigt förändrad.
Samtidigt kan jag inte låta bli att, när jag är på väg till bussen hemåt, mysa lite över taken på hur mobiliten i verktygen gör att eleverna helt plötsligt äger sitt lärande på ett sätt som inte bara är nytt utan också riktigt viktigt. Inte för mig men för eleverna.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera