För en bråkdel av en sekund förändras hans framtoning och jag märker att han ställer sig själv frågan ”ska jag verkligen säga det här?” innan han går på sin instinkt och fäller dagens viktigaste kommentar:
Det man kanske inte får lära sig i skolan är att man kan bli nästan vad som helst oavsett vad man har för utbildning. Kanske inte läkare eller så, men nästan allting annat kan man bli om man bara har det som intresse och satsar på det.
Jag märker att min kollega stelnar till. Eleverna är om möjligt ännu mer intresserade och följer varje ord han säger.
Vi backar tillbaka och tar det från början. Det är onsdag och dag tre i mitt och elevernas film- och animeringsprojekt. Precis som tidigare dagar har vi med oss en gäst på Skype som berättar om sitt perspektiv på filmskapande. I dag har vi med oss Petter som är producent och expert på att göra film till webben. Efter en viss fördröjning är vi taggade att köra dagens samtal och i väntan på att han ska komma online visar jag den länkade presentationsfilmen. Redan där är eleverna intresserade. Vad är det för vuxen som gillar att leka och tramsa? Och vilka efterrätter är hans favorit? Och vilket fotbollslag håller han på?
Efter en stunds prat om smarta tips för bättre filmande glider vi över till en allmän frågestund och då är det frågan ”Vilken utbildning ska man gå för att bli det du jobbar med?” som får honom att först fundera och sedan avslöja den där feta sanningen som ingen någonsin berättat för eleverna förrän nu. Det är som om en dörr öppnas i deras huvuden. Kanske inte hos alla, men resten av dagen är det flera av dem som då och då kommer fram till mig och vill fråga mer om den där Petter och vad han egentligen menade.
Det är ju sant egentligen, man kan bli typ vad som helst. Och fast än att jag jobbar i utbildningsbranschen så har jag inget som helst emot att uppmana kidsen att var beredda att skita i sin utbildning och satsa på sina intressen. I alla fall lite grann. Så varför har jag aldrig kommit på tanken att berätta det för mina elever? Hur kan det vara att en person som skypar in under 16 minuter får fram ett budskap och tänder en tanke hos personer som jag känt i uppemot sex år?
Jag tror att det handlar om att vara hemmablind. Man tänker annorlunda och närmar sig samtalet annorlunda när man ska prata inför ”typ trettio skolbarn” som man inte vanligtvis träffar i jämförelse med hur man tänker och närmar sig egentligen samma samtal när det är personer man träffar flera timmar varje dag. För honom är det en möjlighet att säga något viktigt. För mig är det en av 6665 timmar vi ska dela tillsammans. Det kan låta krasst men ju mer tid man har inplanerad med någon desto mindre tycks man ta den på allvar. Det är i alla fall min hypotes.
Därför blir jag ännu mer övertygad av hur viktigt det är att använda Skype och liknande verktyg för att få in andra vuxna i klassrummet. Det är inte bara det att personer som Petter kan galet mycket mer än mig om det som är ämnet för dagen. Genom att få möta andra människor och uppleva andra perspektiv tillförs en annan dimension till mina elevers skolgång som jag aldrig kommer att uppnå, oavsett hur mycket timplanen förlängs.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera