Så sa en person på ett telefonmöte som jag deltog i. Hon är inblandad i Digitaliseringskommissionen som har som ett av flera delmål att bland in så många olika delar av samhället som möjligt i sitt arbete med att implementera Digital agenda för Sverige. Det är en agenda med 22 olika politikområden som omfattar i stort sett allt i samhället. Därför har de knutit till sig representanter från just hela samhället. Men ett problem som de tidigt kom fram till är att alla dessa experter har en gemensam svaghet: De är fångade i sin kontext. Visst kan de gissa om framtiden. (En del av dem är till och med experter på det.) Men det behövdes några som är befriade från det sättet att tänka och göra som råder bland alla vi som är vuxna nu. Hur kan man annars komma åt att skapa bra förutsättningar för de som ska vara vuxna sen?
Precis därför bestämde man att ha en parallell referensgrupp bestående av barn som inte bara är med i ett skede utan som jobbar längs med Digitaliseringskommissionen under hela arbetet. Ända fram till 2015. Det är inte tal om att vara inkvoterade. De här ungarna är utvalda just för att de i egenskap av att vara unga besitter en ovärderlig expertis som ingen annan i kommissionens närhet besitter.
Det som slår mig är hur dessa åtta ord bara flyter förbi i samtalet. Inga konstpauser, inget tryck. Det är bara en helt vanlig naturlighet.
Jag ser fram emot mitt arbete som assistent åt den av mina elever som ska få bli kommissionär, det är ingen nyhet. Men jag insåg idag på det där telefonmötet att det jag allra mest ser fram emot är att se en hel värld av väldigt viktigt vuxna ta barn på så stort allvar.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera