Idag hade jag en superintressant lektion om fotosyntes och materia med arbetslagets elever i år fyra och fem. Så sjukt imponerande vilket djup så pass unga personer kan ha i sin frågor och funderingar kring den här typen av frågor. (På något plan är det ett ultimat bevis på hur fundamentala och tidlösa frågor om människans ursprung och naturens funktion verkligen är.) För att plocka ner ett annars ganska komplicerat fenomen på deras nivå köpte jag igår in ett gäng rosmarin-plantor som vi ska försöka att odla på olika sätt. Vissa av dem med vatten, koldioxid och solljus och andra utan en eller flera av dessa nyckelfaktorer. Ett simpelt och förhoppningsvis förtydligande försök.
För att skapa lite intresse och spänning inför den här lektionen, som på sätt och vis är kärnan i den kommande veckans undervisning i vårt arbetslag, så fotade jag av alla mina rosmarin-plantor igår eftermiddag och publicerade bilden på mitt jobbkonto på Instagram.
Så när jag kliver över tröskeln in i klassrummet imorse, måndag morgon, så möts jag inte av den vanliga frågan ”Vad ska vi göra idag?” utan snarare är det en förtjust förundran: ”Ska vi verkligen? Är det sant? Skojar du inte nu?”.
Kanske är det mina elever som är unga och oerfarna och därmed lätta att förvåna. Eller så är det att man med hjälp av verktyg som Isntagram kan nå ut till elever på ett annat sätt och i förlängningen skapa en rikare förförståelse. Ett fantastiskt paradigmskifte!
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera