Där jag jobbar finns en oskriven regel: Man pratar inte med varandra på bussen. Lärare pratar med lärare. Elever pratar med elever. Men däremellan är det av någon oförklarlig anledning ytterst ovanligt att man kommunicerar. Det är liksom inte görbart. Antagligen är det en rest från någon tidigare kollega som värnade sin privata sfär på resan till och från jobbet. Det är väl i sig ok. Man har ju rätt att göra egna val. men så många gånger har ajg haft samtal med elever i väntan på bussen som sedan dött ut så fort vi kliver på. Det är superkonstigt.
Jag kom att tänka på detta nu ikväll när jag, på väg hem från ett kvällsmöte, satt på lokalbussen och svarade på mejl när en tonåring formligen lutade sig in över mitt knä. Det visade sig vara GymnastUngdomen, som jag lärde känna för två somrar sedan när vi gjorde en internationell fredsutbildning tillsammans i södra Frankrike. Då var hon elva och jag ledare för första gången. Vi hade en månad tillsammans som förändrade oss båda två. Två år senare är vår relation sådan att vi då och då ses på bussen eftersom vi bor åt samma håll. All kontakt vi har är i trafiken. Det är trevliga samtal om allt som var då, allt som hänt sedan dess och min långsiktiga plan är att styra över samtalen mot framtiden. (Jag vet av erfarenhet att det här är en person som har fenomenala tankar om framtid.) Hade vi haft en busskultur som liknar den i Pittoreska Samhället så hade vi lika gärna kunnat säga upp bekantskapen.
Det får mig att tänka på vad jag missar i mötet med mina elever. Kanske är det fånigt. Vi pratar ändå 6-7 timmar om dagen, fem dagar i veckan. Varför skulle vi behövas mötas mer? Jag vet inte, men någonstans känns varje missat möte som en stor grej ändå…
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera