#77 – Morgonkompisen och twännerna

Varje morgon står hen där, oavsett om jag kommer tidigt eller sent, och vinkar god morgon. Sedan går vi åt varsitt håll. Det har pågått i ungefär tre veckor nu. Det är ingen stor sak, men väldigt fint. Det började med att vi en gång råkade komma samtidigt. Sedan dess har hen tydligen blivit lämnad före mig och valt att dröja kvar utomhus i väntan på vår morgonrutin. Lite märkligt för mig men antagligen helt normalt i en sexårings liv.

Det får mig att tänka på hur vi för ett år sedan var helt okända för varandra. Nu, ett år av att vistas i klassrummen intill varandra och därmed mötas i hallen och på skolgården, har vi en rutin ihop. En undervisningsrelation med mycket förtroende. Jag vet att alla lärare är olika både i sin utövning och i sin passion. Vi valde det här yrket av olika skäl. Men någonstans kan jag tänka mig att det här är grejer som alla lärare då och då upplever, och varje gång går igång på.

Därför förundras jag lite när jag under någon paus kollar mitt twitterflöde och ser ett samtal bland vanligtvis kloka vänner som ondgör sig över någon som i något sammanhang konstaterat att lärare borde ha en digital närvaro bland elever. Jag är fullt medveten om den höga arbetsbelastningen som lärarkåren utsätts för och jag kan tänka mig att det är synnerligen tufft så här i slutet på året. Men skulle det vara skäl för mig att en dag skippa att vinka tillbaka till min morgonkompis för att kunna komma fram till min arbetsplats några sekunder tidigare? Så klart inte! Det vore tjänstefel. Därför känns det märkligt att relationsbyggande är något som vissa lärare nedprioriterar. Det är allvarligt. Orden och kontexten är annorlunda, men mötet och erkännandet är exakt samma – på skolgården eller på nätet.

Att skita lite grann i dokumentationskrav är ett grepp som pendlar mellan civil olydnad och överlevnadsstrategi. Att börja skita i elever är något helt annat. Då ska man kliva av banan. Faktiskt.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.