En vanlig skoldag i en tematisk lärmiljö. Just idag handlar allt vi gör om experiment. Eller ”systematiska undersökningar” som läroplanen kallar det. (Snacka om att det ur det roliga i något vansinnigt coolt!) Eleverna är utspridda lite varstans för att genomföra olika försök i smågrupper. Aktiviteten är hög och eleverna självgående. Med varsitt undersökningsprotokoll och goda kunskaper om saker som hypoteser, vikten av en detaljerad beskrivning av genomförandet eller hur man kommer in i en bra resultatdiskussion är lärandet överallt i rummet. Dessvärre är jag inte det. Trots att vi är två vuxna så hinner vi inte finnas med och höra alla samtal och diskussioner. Det är ett faktum lärare har fått leva med sedan länge. Men jag har, lite grann på slump, börjat upptäcka en väg att komma runt det hindret: Instagram.
Augmented reality, eller ”förstärkt verklighet” som svenska Wikipedia envisas med att kalla det, handlar om att en fysisk verklighet som i realtid förstärks med information från en mjukvaruapplikation. I det facket faller inte riktigt mitt exempel in, men nästan. Det som är skillnaden – och på sätt och vis är det fina med det – är att det finns en tidsfördröjning här. Eleverna går hem, distansierar sig från upplevelsen och hinner smälta dagens skola. Det som finns kvar hos dem hamnar förr eller senare i mitt flöde, där vi kan ta samtalet ett steg längre. Vad som börjar som en felstavning (”Vi har gjort experiment som heter flaska och en balkong”) landar snart i ett samtal om hur undersökningen hade kunnat utvecklas och förbättras – helt i linje med kunskapskravet vi tillsammans ska utforska och som min elev ska uppnå.
Det är alltid svårt att vara tvärsäker i efterhand. Faktiskt ska man undvika det. Men jag är hyfsat säker på att ett experimentkaosigt klassrum inte är rätt plats att ha ett sådant samtal. I vår arbetslagsgemensamma lektionsplanering finns det inskrivet ett uppföljande samtal sex dagar efter experimenten. Det är så ett schema fungerar, men det är knappast så elevers intressen föds och utvecklas.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
En kommentar
Pernilla Laursen
Posted on 2013-05-20 at 22:13Härligt att läsa. You rock