I tre år har vi sagt hej. Eller oftast är det jag som sagt hej och hen som sagt ingenting alls. Idag var hen en av fyra blivande elever på besök. Vi åt lunch. Vi möttes.
Först möttes vi över vår delade skepsis mot ängsmatssoppa med bitar av lax och sej. Smörjan är lika oätlig som ful, om man ska vara helt ärlig. Hen serverar sig en mikroskopisk portion och hoppas att ingen vuxen ska säga till. Jag säger inget och väntar på att hen ska upptäcka min lösning på samma problem: Att fylla soppskålen med pastasallad från salladsbordet. Det tar en halv minut.
Eleven: ”Va? Gillar du inte maten heller?” Jag inser att ingen lärare tidigare har sagt sanningen här.
Jag: Näe, men jag blir så hungrig om jag inte äter något. Så jag brukar ladda med det matigaste från salladsbordet och några mackor. (Hen ser på mig med en blick som visar att hen ser vad jag försöker med, innan hen går och fyller sin soppskål med pastasallad.)
Eleven: ”Men alltså, varför serverar de vuxenmat till barn!?” Jag förklarar att maten må vara oätlig för barn men att den omöjligt kan kallas vuxenmat eftersom den är lika oätlig för oss. Det är en svallvåg av insikter som sköljer över henne.
Från att förut knappt ha pratat förut så lämnar vi matsalen en dryg halvtimma senare efter att ha haft ett ingående samtal om smakskillnaden i ekologiska alternativ (mest gurkor i det här fallet) som mycket väl kan kvalificera som det intressantaste samtalet den här veckan. Passande nog avslutas det med att hen tar två av de högst oekologiska gurkstavarna (”Det känner man på den stela smaken!”) och trycker in dem under överläppen för att bjuda på en tolkning av den klassiska valrossen.
FÖRTYDLIGANDE
Visst kan det finnas de som tycker att det i fenomenet ”pedagogisk lunch” (en skattepliktig förmån) ingår att jag ska prata positivt om skolmaten. Där når jag inte upp till standard. Men då tänker jag att det i påståendet om 45 kronor som självkostnadspris borde ingå mat som också håller en högre standard. Kanske är det här ett tillfälle där två fel blir ett rätt?
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera