Minns ni när vi gick i skolan och vi efter varje sommarlov fick skriva en berättelse på temat ’Mitt sommarlov’? Jag tror att det är ett döende fenomen, om det inte redan är dött. Vi vet bättre idag än att designa lärande som på ett så uppenbart vis tydliggör skillnader som inte nödvändigtvis borde tydliggöras. Med det sagt så tror jag inte det var av elakhet som dåtidens skolfröknar satte den uppgiften i händerna på sina elever. I grunden är det ett lysande sätt att knyta samman formellt och informellt lärande samtidigt som eleverna får en skrivuppgift som i alla fall till innehållet är elevnära.
Så gör vi inte längre. Men vad gör vi istället? Hur förvaltar vi intryck och insikter som råkar hända under sommarveckorna? Lämnar vi den tiden i barnens liv åt sidan med förevändningen att ledig tid ska få vara just ledig? Det är något att fundera på… Så länge har jag börjat fundera på vad från den här sommaren som jag vill ta med mig tillbaka till klassrummet.
En månad i Sao Paulo
Till saken hör att jag har lagt merparten av min semester på att ta fyra elvaåringar från Göteborg till Sao Paulo, Brasilien, för ett internationellt fredsläger på uppdrag av en organisation som heter CISV. Tanken är att barn från olika sammanförs i ett sammanhang där fokus ligger på värdegrundsarbete, kulturutbyten och sociala möten. På många sätt är det liknande läraruppdraget jag har resten av året. På många sätt är det helt annorlunda.
Vuxensamtalen
Förutom många kloka elvaåringar så är det en märklig ynnest att få arrangera lärande tillsammans med människor som inte är utbildade lärare. De flesta av dem är unga och i sin första ledarskapsroll. Parallellt med frustrationen av att behöva förklara saker som kan förefalla självklara så finns det en frisk fläkt av nytänk och nyfikenhet. Så en kväll, när barnen gått och lagt sig och vi vuxna tar igen oss efter en för ovanlighetens skull rätt misslyckad dag, får jag frågan ”tror du att det finns någonting alls här som du kan ta med dig hem till ditt klassrum?” Jag hör uppgivenheten i frågeställarens röst. Först tvekar jag. Sedan inser jag att listan kan göras lång:
Den verkligt gränsöverskridande leken
Hemma i min vardag slås jag ofta av hur bra mina elever leker, umgås och samexisterar med varandra trots att de är rätt olika. I en kontext där lika gamla barn från tolv länder spridda över fyra olika kontinenter möts är min förundran ännu större. Tala om olikheter! Det finns så många språkbarriärer här att det nästan är komiskt. Men ändå är det inget problem. (En kort stund funderar jag över varför jag och mina kollegor inte hyllar flerspråkighet mer. Hur många språk finns det inte i ett klassrum? Hur många lyfts och hyllas ordentligt?) En av de sista dagarna på lägret ser jag två tjejer som sedan första dagen har varit bästa vänner. Först nu inser jag att den ena kommer från en av de rikaste familjerna i sitt land medan den andra bor med en ensamtående förälder i en lägenhet ovanpå någons garage. Jag undrar om de själva inser orimligheten i att just de skulle mötas och bli vänner? När mina elever kommer tillbaka om några veckor så vill jag fokusera mer av min tid på att låta dem mötas. På riktigt. Där finns ett viktigt lärande!
Muslimen och Facebook
En av mina nyfunna vänner, den egyptiska ledaren, gav mig en insikt om sociala medier som jag tar med mig: Allt är i grunden en kulturfråga! Min vän är muslim, otroligt sekulär, brödraskapsmotståndare, en ikon inom egyptisk turism och tydligen f d filmstjärna. En minst sagt udda individ med stort hjärta och ännu större ödmjukhet. Inte förrän sista dagen i Sao Paulo ber han oss att inte publicera några som helst bilder av honom. Det är inte det att han inte vill, men han räds kulturella missuppfattningar som kan skada både honom och hans turismföretag. Det är inte religiöst utan kulturellt. Gör man anspråk på att företräda Egypten så måste man uppföra sig på ett visst vis. Särskilt om man är utomlands och missar revolutionen.”Sånt kostar” säger han oroligt. Som exempel nämner han att han inte får synas på bild med alkohol eller lättklädda kvinnor (trors att han är uttalad nykterist och oskuld) eftersom det kan uppfattas som att han förespråkar ett visst leverne vilket skulle leda till att landsmän ifrågasätter hans lämplighet att representera Egypten. Inte heller amerikanska flaggor får han synas med. Min vän är otroligt sekulär och skulle aldrig någonsin döma någon på grund av klädsel eller dryckesvanor, men har inte råd att missuppfattas i sociala medier. Därför har hans arbetsgivare försett honom med ett team av mediemänniskor som granskar bilder och statusar i förväg. Något sånt känns rätt främmande i Sverige, i alla fall på en nivå där vanliga medborgare rör sig. Ändå finns liknande rädslor hos många lärare. Rädslan att missförstås. Jag tror att den risken blir betydligt mindre i en öppen och tillåtande kultur där man vågar vara både privat och personlig med personer runt omkring sig. Det gäller både i Egypten och i klassrummet.
Revolutionen och barnen
Samma egyptiska vän kom till Brasilien med fyra ”egna” barn, jämnåriga med mina elvaåringar. Att höra dem berätta om sina upplevelser av både första och andra revolutionen är så klart intressant för en lärare vars elever (lyckligtvis?) knappt kan stava till revolution. ”Polisen är grisar! Fega grisar!” utbrister en av dem passionerat och väntar lite innan hen berättar för mig hur polisen försvann när myndigheterna öppnade fängelserna i ert försök att skrämma bort demonstranter från gatorna. Just den här personen bor på en ö i Nilen som bara är åtkomlig via en enda bro. Den stängdes illa kvickt. Inte av polisen utan av invånarna på ön, varav hens pappa hjälpte till. Så klart formar sådana historier ett barns perspektiv på samhället. Särskilt om barnet omges av vuxna som pratar till dem på allvar. I de egyptiska barnens egna berättelser och argumentationer hör jag vuxna inspiratörers röster eka mellan orden. Den kritiskt lagda skulle ifrågasätta nivån av hjärntvätt men det är likadant för alla sorters fostran. Istället imponeras jag av barnens vältalighet och kunskap. Nyligen cirkulerade ett YouTube-klipp på ett annat barn från Egypten som visar på just det här fenomenet. I höst kommer jag försöka att ta mina elever på (ännu) större allvar och då kommer jag tänka på mina egyptiska vänner.
Rasismen och det finlandssvenska barnet.
I mötet med ett barn från Finland som talar svenska, bor i ett svensktalande område och går i en svensktalande skola, får jag sommarens största perspektivändrare: Över en middag berättar hon hur hon inte trivs i sitt eget land eftersom hennes språk har en vana att framkalla rasistiska påhopp från helt okända landsmän. Kanske i sig inte helt ovanligt, förutom att hennes språk, kultur och uttryck också är mitt. Ovant (och pinsamt obehagligt) att uppleva svenskhet som den oönskade minoriteten. Så klart har jag hört talas om sannfinnländarna som fenomen, men jag har nog inte förstått vilken nivå av rasism som råder mellan raderna i vissa finska rum.
Min egen delegation.
Den enskilt största erfarenheten jag tar med mig från Brasilien är så klart erfarenheten av att ha rest, levt och lärt med fyra underbara ungar som för en kort tid har blivit mina. Jag möter andra elvaåringar från i princip exakt samma förhållanden varje dag i mitt yrkesliv, så vad kan vara nytt? Jag har kommit att inse värdet av att spendera dygnets alla timmar med samma människor. Det är ett helt annat perspektiv. Kanske är det för att jag inte är förälder? Kanske finns det något i att ta barn som aldrig varit hemifrån och skicka dem till andra sidan planeten i en hel månad som gör det lättare att mötas utan etiketterna och förevändningarna som man alltid sätter på sig själv i sin vardag?
Det blev en lång lista av värdefulla insikter som jag tar med mig från Brasilien till mitt mellansvenska klassrum. Den där kvällen när min vän uppgivet undrade vad jag tar med mig hem så kunde jag bara öppna på locket och ge en bit av svaret. Nu har jag funderat ett tag och kan svara bättre.
Det känns både skönt och viktigt när jag och mina kollegor om några veckor möter den största elevgruppen vi någonsin haft samtidigt som vi kastar oss ut i ett antal projekt som vart och ett kan lyfta eller omkullkasta allt vi är bra på. Det kommer att gå bra. Med kloka kollegor och ovärderliga sommarinsikter känner jag mig rustad för hösten, frågetecken till trots. Det första återstår dock: Hur kan man göra för att få in elevernas nya erfarenheter i skolan, inte bara i augusti utan under hela året?
En annan, betydligt mindre perifer, insikt från sommaren: Jag trivs i flipflops!
Kommentera