Matteglöden – Del III

Det är eftermiddag, en dryg halvtimma efter dagens sista lektion. Jag är på väg över skolgården till huset där jag har mitt klassrum för att montera namnlappar i säkerhetsskåpet där mina elever förvarar sina datorer och lärplattor. På vägen går jag förbi två nioåringar som jag tidigare under dagen har haft för första gången. Jag hälsar. De hälsar. En av dem frågar halvt på skämt om inte de kan få ha matte redan nu.

De: Vi kan inte vänta tills på torsdag för att få jobba med matteboken!
Jag: Visst…
Jag ska ändå lägga en dryg halvtimma på monotont ensamarbete. Då kan jag lika gärna ha sällskap med två elever.
De: VA!? PÅ RIKTIGT!?
Jag (ger dem min nyckelknippa): Absolut, gå och hämta era böcker och kom till klassrummet.

Det blir en dryg halvtimma om multiplikationsprat, metakognition och ännu mer luktande på de nya matteböckerna. Jag kan inte säga att det kommer att gå till historien som den stunden som för evigt vänder deras inställning till matematik men någonstans vet jag att eleven som kom in i det tillfället med en övertygelse om att hen inte kan förstå multiplikation men som gick därifrån med en rudementär grundförståelse inte hade gjort samma resa på så kort tid om det hade varit en lektion med alla 35 nioåringar på samma gång. För just det steget i hens lärprocess passar det bäst att vara i en liten och intim kontext. En som jag, av budgetskäl, bara kan erbjuda de allra svagaste eleverna.

När klockan har blivit 15 och jag är klar med mitt arbete i klassrummet så har deras chaufför/förälder precis kommit. Perfekt tajming. Jag erbjuder mig att lämna tillbaka deras matteböcker i rätt klassrum och de rusar ut. På vägen utbrister en av dem: ”Jag önskar vi hade matte varje dag!”

Jag tänker att så resonerar staten också. Mer undervisning. Vad varken stat eller nioåring förstår är att behovet behöver definieras. Det räcker inte med mer tid. Det behövs fler stunder av egentid.