Onsdag förmiddag. Cykel på schemat och regn på vädret. Jag, min kollega och våra 31 femteklassare ska på den årliga, statligt finansierade kulturupplevelsen. Teater om tanter.
På vägen in i salongen lägger jag märke till två saker: 1, Det säger något om klimatet i vår kommunala skolkultur när man är tjenis med hälften av de andra lärarna som är där, fast att man jobbar i helt olika enheter. 2, Det är en fasligt många elvaåringar. Typ 250 stycken. Hälften av alla elvaåringar i kommunen.
Sen, när föreställningen har börjat, kommer jag på det: Vad har barnen i rummet egentligen gemensamt? Förutom deras siffra, har de något mer ihop? Det verkar som att de, precis som vi lärare, verkar ha flera gemensamma band. Det är någons Skype-kompis, en annans gitarr-partner, ett halvt handbollslag och någons hemliga förälskelse. På ett sätt är det fint. På ett annat sätt är det fanimej helt sjukt! Vem säger att de här individerna kommer uppskatta samma kulturupplevelse bara för att de är jämngamla? Det är ju verkligen ett galet antagande.
Det måste finnas smartare sätt att para ihop stora grupper elever från olika skolor. Dessutom är det något som vi borde göra mycket oftare, om inte annat bara för att det är himla coolt att se spåren av elevernas sociala sfärer.
Kommentera