Elevsedda utvecklingssamtal

Det här är slutet av mitt fjärde år som lärare. Ganska exakt 100 gånger har jag haft utvecklingssamtal. (Nummer 100 är på fredag om jag räknar rätt.) Under den tiden har jag och mina kollegor gjort en gemensam resa mot ett annat barnfokus i våra samtal, bland annat genom att de leder dem själva.

Bakgrunden till vår resa var en vanlig fråga till en vanlig klass, min första. Jag minns fortfarande hur närmaste kollegan spontant frågade våra elever vad de tänker om sina samtal och hur de unisont vittnade om hur nervös man är i förväg. ”Man vet innerst inne att det går bra i skolan men samtidigt finns det en liten risk att man ska få höra att man är dålig.” Det var en av mina starkaste elevers analys. Nickande elever runt omkring. Så går det när elever inte äger tillräckligt mycket av sitt eget lärande.

Snabbspolning framåt några år till en eftermiddag i oktober 2013. Efter tre terminer med en egenutvecklad modell för elevledda samtal har jag ett samtal med en av våra nya treor. Hen har aldrig haft ett utvecklingssamtal som inte varit elevlett. Och jisses vad det märks:
”Jaha, det här pappret som vi har framför oss beskriver då vad jag tycker och tänker om skolan och hur jag trivs och hur jag lär mig och sånt. Här har jag också utvärderat mina mål, vilket känns viktigt eftersom det ändå är min skolgång. Och med dom orden vill jag hälsa er välkomna till mitt utvecklingssamtal.”

Både jag och föräldern blir nog likvärdigt förvånade. Nu är det här en på många sätt exceptionell nioåring. Men när jag efteråt funderar på det så finns det en röd tråd genom de flesta samtalen jag har haft de senaste dagarna. Eleverna äger samtalet och eftersom vi har gjort det här ett tag nu så finns det en konsensus mellan oss vuxna att det är så det ska vara. Det påverkar på så många olika sätt. Dels blir eleven mer aktiv. Dels vet eleven i förväg vad som kommer att diskuteras. (Hen har gjort sin egen dagordning och tillsammans har vi någon dag i förväg haft ett förberedande samtal.) Föräldrarna kommer i större utsträckning till samtalet för att lyssna på sitt barn istället för att lyssna till mig. Det kan verka självklart. Men i det finns också att den lilla gruppen föräldrar som förut kom till utvecklingssamtal med agendan att ifrågasätta skolan snarare än att diskutera elevens utveckling är så gott som borta. Visst har vi tid och möjlighet att låta arga föräldrar ventilera. Men det sker inte längre på bekostnad av barnens lärande.

Det största av allt är att jag ser eleven på ett annat sätt när jag inte längre är där som mötesledare. Som deltagare hinner jag med att verkligen se personen framför mig. Och vet ni vad? Plötsligt inser jag att fast vi jobbar ihop varje dag så är det rätt nyttigt att i lugn och ro se sina elever en och en med jämna mellanrum. Det betyder hur mycket som helst faktiskt.

En del har bett att få kika på mallen för dagordningar som vi jobbar med. Självklart! Här är en anonymiserad kopia som ni får låna och utveckla som ni vill!