Sanningen bakom världens jobbigaste barn.

Fredag eftermiddag. Jag sitter på ett tåg mot Stockholm och arbete i en ideell förening med förgreningar i hela världen. Efter 54 arbetsplatsförlagda timmar och ett antal timmars hemarbete är jobbveckan slut och det är väl egentligen inte mer jobb som jag längtar efter just nu. Men ett löfte är ett löfte och minnet av de som förberedde mig för mitt första uppdrag inom föreningen gör sig påmind. Det är dags att betala vidare.

Min gameplan är att ägna timmarna på tåget till att plöja pärmen med officiella instruktioner, manualer och dokument och på så sätt planera helgens arbete. En bra plan på pappret, som helt går åt skogen när jag kliver ombord. Det är ett X2000 och jag sitter vid ett sånt där fyrsäte med ett större bord emellan. Jämte mig sitter en förälder och två barn (fyra och nio år gamla) varav den äldre får ett fullkomligt frispel. Jag lägger stor stolthet i att vara en person som aldrig störs av barn. Helt ärligt. Jag har ALDRIG befunnit mig på en offentlig plats och störts av ett barns närvaro. ”Samhället är deras också och då måste man få ta plats”, brukar jag tänka. Men inte den här gången. Jag har stött på världens jobbigaste barn.

Med ett par hörlurar i öronen och musik på högre ljudnivå försöker jag börja läsa. Efter ett par meningar petar någon mig på armen. Föräldern har burit ut Nioåringen i utrymmet mellan vagnarna för att inte störa. Kvar sitter Fyraåringen, som nu påkallar min uppmärksamhet.

Fyraåringen: Vad heter du?
Jag: Jag heter Jacob, vad heter du?
Fyraåringen: Jag heter Fyraåringen. Men vet du? Jag kan sjunga en sång om Jacob!

Broder Jacob, broder Jacob…

Det blir början på ett samtal som från början mest var empati från min sida men som med tiden blev otroligt intressant. Vi pratade om förskolor, olika städer i Sverige och en hel del om värdet av en tiokrona. Efter ett bra tag är föräldern och Nioåringen tillbaka och jag ger mig på mitt arbete. I bakhuvudet har jag en växande känsla av att jag inte kommer få så värst mycket läst under den här resan. Med ett antal extra frispel med tillhörande egentid med Fyraåringen passerar första timman. Vid det här laget är hela tågkupén enad i såväl empati för den ensamma föräldern och frustration över de ständiga utbrotten.

Men så händer någonting. Föräldern når fram. Tiden går och inga fler frispel kommer. Till sist kan föräldern till och med ta med sig fyraåringen till resturangvagnen utan att Nioåringen ballar ur.

Nioåringen: Vem är du förresten?
Jag: Jag är Killfröken. Vem är du?
Nioåringen: Jag heter Nioåringen. De flesta i skolan tycker att det är ett fult namn men jag är rätt nöjd faktiskt.
Jag (plötsligt intresserad av personen framför mig): Ja, jag håller med…

Det blir ett samtal som när föräldern och Fyraåringen kommer tillbaka övergår till ett gruppsamtal som varar resten av resan. Jag läser i reducerad hastighet. Nioåringen sätter klisterlappar i mitt material när jag behöver göra läsanteckningar. Hen är superintresserad av min studieteknik och börjar efter ett tag snappa upp mönstret. ”Nu ska jag sätta dit en grön lapp, visst?”

Ett par timmar senare är det tre nya vänner som kliver av tåget när jag fortsätter mot Stockholm. Vi kommer aldrig att ses igen men i min pärm av officiella dokument om hur pedagogiska ledare ska utbildas enligt den internationella värdegrunden ligger tre konstverk som enligt skaparna själva ska föreställa mig. De får bli symbolen för varför det är värt att lägga 54 timmar på jobbet istället för 34. De får också bli symbolen för varför det är en bra idé att lägga den efterföljande fritiden på ännu mer arbete med utbildningsfrågor. För vad som hände var att när resten av tågkupén inte kommer längre än att jubla över att gallskriken, utbrotten och glåporden är över så får jag en chans att se den andra sidan av en otroligt komplex och vad det visar sig lika kompetent människa. Så otroligt intressant!