Två dagar i veckan har jag och två kollegor projektarbete med vardera halva av vårt arbetslag. Femtio elever hela dagen med sköna avbrott. Den här veckan har vi startat ett projekt om kemi, vatten, geografi och mänskliga rättigheter.
För att göra en lång historia kort avslutar jag veckan med en hög elevanteckningar och lärarobservationer som tillsammans vittnar om hur alla dessa elever under veckan har samtalat om vad som händer på partikelnivå när vatten fryser till is respektive förångas. Att få se en knippe nio-, tio- och elvaåringar ha det samtalet och dessutom ha total hjärnkoll på såväl begrepp som modeller och teorier… Ja, jag kan knappt beskriva hur coolt det är. Att se dem ta till sig varandras kunskap och utveckla den långt förbi vad jag väntat mig.
Problemet är, och det här inser jag på fredagseftermiddagen, är att det är just över förväntan. När jag vill dokumentera de kanske 20 elevresonemangen som sticker ut som särskilt intressanta så märker jag att det inte finns något lämpligt kunskapskrav. Ska de här kemirelaterade stordåden inte gillas då!?
Efter ett par sekunders frustration sitter jag med läroplanen i knät. ”Förmågorna!” Utbrister jag för mig själv och jag märker att mina kollegor tittar på mig. Det visar sig att det finns en perfekt förmåga här:
använda kemins begrepp, modeller och teorier för att beskriva och förklara kemiska samband i samhället, naturen och inuti människan.
Sagt och gjort väljer jag att jobba över en halvtimma för att få tid att gå in på var och en av deras digitala IUPer och formellt föreviga veckans genialiteter. Visst kan man argumentera för att hålla sig till minskad administration för att klara med arbetsbördan. Men samtidigt finns det en rimlighet i att matcha elevernas insats. När de blixtrar till och levererar fenomenala resonemang som ur ett bedömningsperspektiv är måluppfyllelse i sin renaste form så vore det märkligt om det inte gilldes som underlag bara för att det inte finns inskrivet i just den paragrafen i läroplanen.
För att uttrycka mig lite annorlunda kan jag citera Christian Lundahl från gårdagens #riksdagsseminarium: Att utveckla sin bedömmarkompetens handlar om att utveckla en känsla för kvalitet. Om mina elever har känslan så är det mitt jobb att svara upp.
Kommentera