Jag står i entrén på Högskolan och bläddrar i ett par papper. De senaste dagarna har jag kommit innan biblioteket hunnit öppna och gått hem när vakten ilsket kör ut mig. Läsa, läsa läsa. Skriva, skriva skriva. Nu (innan biblioteket öppnar portarna) är det mest klottra, klottra, klottra i marginalen till mitt utkast. Plötsligt hör jag ett gällt skrik utifrån och mitt fokus flyttar.
Därute står en skolklass med lågstadiebarn. Det är ett vanligt förekommande fenomen i den här delen av Högskolan. De går på teaterpjäser uppsatta av dramalärarstudenter, lyssnar till forskare som öppnar dörrar de inte visste fanns eller så är de bara här för att dyka djupt i ett av landets största barnboksbibliotek. Men inte än. Nu har de improviserad rast på den provisoriska skolgården som i vanliga fall inte är mer än en spektakulär trappa. Jag fastnar för de tydliga mönstrena i vad som skulle kunna kallas kaos. Den modiga klättrar upp på en avsats. Några följer efter. En kille upptäcker att bänken han sitter på egentligen är ett fönster till salarna/grottorna i källaren. Nästan alla barn rusar dit. Häpenhet sprider sig en kort stund innan det organiserade kaoset snart återvänder. Det sker en förändring. En lärarstudent passerar förbi och upptäcker sina VFU-elever. Rasten är slut.
Virrvarret formerar två någorlunda räta led och små händer räcks upp en efter en. Frågor, frågor, frågor. Deras nyfikenhet strålar in i caféet där jag sitter och (inte längre) arbetar. En vis man sa en gång att ”forskning är organiserad nyfikenhet”. Jag håller med. Och ser samband. Lågstadiet och högskolan är mer lika än vad man kan tro.
I New York rådde brist på förskoleplatser så universitetet erbjöd sig att låna ut ett campus som tydligen stod oanvänt. Klappat och klart så har USA fått sitt första förskolecampus. Inte för att det var organisatoriskt smidigt att en myndighet överlåter lokaler till en annan myndighet utan för att man såg ett pedagogiskt värde. I ett land där högre utbildning är en betydligt större klassfråga än hos oss finns ett värde i att barn från ”studieovana” hem tidigt får möta högskolan.
När rader av nu välordnade barn går förbi och högljutt förundras över att det finns ”skolor som ser ut som slott” så tänker jag: Det bästa politiker kan göra är att låta ett plus ett bli tre.
Kommentera