Tankar efter 10 000 tweets

En del människor är svaga för siffror, oavsett om de betyder något eller inte. Jag är utan tvekan en sådan person. Därför fastnade jag för ett tag sedan för ett ofrånkomligt faktum; jag närmar mig 10 000 publicerade tweets. Nu har den punkten kommit och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det…

Det sägs ibland att det tar 10 000 timmar att bli riktigt bra på något. Nu ska gudarna veta att det inte ligger en timmas arbete bakom varje tweet men vad är jag på väg att bli bra på då? Nu har jag nästan uteslutande skolfolk i mitt flöde vilket också gör att nästan alla tweets är kopplade till antingen skolans generella utveckling eller min personligt professionella utveckling. Så någonstans där borde det ligga. Jag tror jag har lärt mig, i alla fall i teorin, vilka av mina professionella funderingar och behov som passar bäst att bolla med det vidgade kollegiet. Ibland blir diskussionerna för heta och nästan varje gång går potentialen att lära sig något av samtalet då förlorad.

I maj 2009 skaffade jag Twitter, för att göra nästan ingenting alls på väldigt länge. Ett par år senare fick jag upp ögonen för mediet så säg att jag kanske varit aktiv sedan 2010-2011 eller något sådant. Jämfört med vissa är jag en rookie. Jämfört med andra är jag en veteran. I vissas ögon är 10 000 tweets knappt en början. För andra är det sjukligt. Jag har slutat jämföra mig med andra på det sättet. Helt ärligt. Tidigt stod det klart för mig att det eftersträvansvärda är fler följare, men det skulle innebära ett engagemang eller ett behov att flörta med målgrupper som inte passar med mitt allra viktigaste syfte på att twittra; att reflektera högt. Ett tag senare stod det klart för mig att ett annat sätt att bli cool är att följa få men följas av många. Det må vara ett tecken på en ledarposition, men gör sig dåligt om man är ute efter att lyssna. Särskilt om man intresseras mest av nya röster, ”vanliga lärare” och personer som ännu inte dras i den hegemoniska likriktningen som lärarkretsen på Twitter ofrånkomligt lider av. Visst avstår jag från att följa företag som inte intresserar mig och personer som jag kanske känner privat men som inte passar in i skolfokuset som jag har på twitter.

Det som fick mig att fastna för twitter och som fick mig att ta en aktiv roll var utan tvekan den kulturen av delsamhet som redan från början fanns där. I Sverige finns 300 000 hårt arbetande lärare och om man ska vara helt ärlig så tror jag att det är kanske ett par tusen av dem som har i sin personlighet att vara så där smittsamt positiva och som gör att man blir en bättre lärare bara av att vara runt omkring dem. Jag menar inte att de andra lärarna är dåliga eller att det är fler/färre än ett genomsnitt av folk i allmänhet. Det är nog så i de flesta stora folkgrupperna. Har man turen att få arbeta jämte en sådan kollega så blir man bättre av sig själv. Det behöver inte vara en nära kollega utan räcker med att man har någon sådan någonstans i sitt nätverk. Jag vet särskilt en lärare som jag lärde känna genom en kombination av den här bloggen och mitt fackliga engagemang. Innan twitter skattade jag mig lycklig att jag lärt känna henne. Hon gjorde mig bättre. Men är det ur ett organisatoriskt perspektiv bra att det är en stor gnutta tur om man får den möjligheten? Är det ens tillräckligt att ha en sådan inspirerande kollega runt omkring sig. Vore det inte bättre om alla hade flera sådana kollegor? Vad som hände när twitter blev en grej för lärare var att en handfull sådana där riktigt inspirerande kollegor samlades i en kärna som sedan fler och fler har anslutit sig till och som de senare har byggt vidare på. Jag tror att det är en bidragande faktor till varför just lärarna har hittat till och gjort twitter till sitt. Det och faktumet att lärarkåren sedan ett par decennier har varit på väg mot en yrkesvardag där fokus ligger mer på att utföra än att få tänka om, utveckla och på riktigt äga sin profession. De som inte står ut med det hittar till twitter och tar på den vägen tillbaka sitt yrke. Den senaste tiden har jag haft flera fina konferenser och möten med olika nationella skolaktörer som alla undrar över vilken roll de ska ha i skolans framtida utveckling, av någon anledning främst inom IKT-området. Genomgående är att de varje gång är kritiska till förekomsten av eldsjälar och att de genomgående tror att det behövs en nationell struktur av myndigheter som lyfter fram lärarna och som lyfter ner världen till lärarna. Varje gång jag hamnar i de samtalen tänker jag att lärarna gör det på egen hand via kanaler som just twitter. Det är ingen liten sak. Tvärtom är det det allra tydligaste tecknet på en yrkeskår som inte längre låter sig kuvas av sin storhet, sin struktur och sina chefers pålagor.

En av de stora tjusningarna med twitter som kanal för professionell utveckling är de informella, tillsynes planlösa och nästan ständigt pågående samtalen som uppstår mellan personer – oavsett vilka kopplingar de har till varandra i andra sammanhang. Jag twittrar med nära kollegor, mina grannar eller lärare på andra sidan jordklotet. Samtalen är av samma karaktär. I våras hade jag efter en stunds twitterkontakt en lång skype-rundtur av en skolledare på en high school i Ohio som just skapat en modern lärmiljö som han gärna ville visa mig. Det tog fem-sex minuter innan vi hade överbryggat alla kulturbarriärer och hittat varandra som kollegor. veckan efteråt var jag på SETT och kunde medan jag var mitt i det sammanhanget bolla idéer med grannskolans rektor. Vi hade antagligen haft samma samtal även utan twitter, men då ett par månader senare och med betydligt sämre resultat.

Med det sagt så hade lärartwitter inte varit vad det är för mig utan de aningen mer strukturerade och formella inslagen mitt i det fria samtalet som ständigt pågår. Det är @digiskol, @skollyftet och framförallt #skolchatt som pågår varje torsdag mellan 20 och 21. Det är en timma av professionella samtal där veckans ämne röstas fram av deltagarna. Efter typ tre år av regelbundna samtal har chatt-arkivet vuxit till en databas av beprövad erfarenhet. Kritikerna kan ibland tycka att det ibland är en cirkeldiskussion utan slut när ämnen då och då återkommer. De har nog rätt. Men samtidigt finns det ämnen som inte blir riktigt färdiga. Jag tror på utveckling som en process utan permanent slut och då tänker jag att vissa aspekter av skolutveckling måste få vara så också. Nya läroplaner är exempel på saker som implementeras och som sedan finns där. Men att diskutera värdet av skolan, hur vi interagerar med resten av världen, vad som utgör bra lärande och frågor kopplade till lärares yrkesetik tar liksom inte slut. På senare tid har jag börjat att utforska internationella motsvarigheter såsom #edchat och #rechat som hålls varje lördag runt lunch. Ganska behagligt till förmiddagskaffet. För den som varit med ett tag i #skolchatt och som letar efter nya ämnen är det ett hett tips. Så fort man tar steget utanför Sverige så dyker det direkt upp en del nya ämnen, även om vissa frågor tycks vara lika självklara där som här.

Avslutningsvis vill jag lyfta en observation som jag har gjort under hösten. Kanske är det för att jag gjort det här ett tag nu, eller så beror det på mitt eget sinnestillstånd men någonstans känns det som att lärartwitter har blivit mörkare och kallare på sista tiden. Det har uppstått en ton av polarisering bland folk lite varstans där fler och fler tar en ståndpunkt för att sedan hålla den in i absurdum. Förr var det kanske fyra-fem personer i mitt flöde som var sådana. Nu är de lite varstans. Jag är en av dem. Jag blir ibland sådan av att dras in i de sammanhangen. Det är inte vackert och det är absolut inte skolutvecklande. Av någon anledning är det nästan alltid samma människor som fastnar i de milslånga följetongerna som gör att om man någon gång fastnar i kedjan av personer som räknas in i svaren så plingar mobilen resten av dagen. Märker ni andra av det? Jag är inte en fantast av tomma nyårslöften och det lär vara likadant med 10 000-löften. Men jag tror att det kan vara läge att sätta som mål att bli lite mindre konfrontation och att hålla ett större fokus på att hålla det konstruktivt. Det finns tillräckligt med politiker och chefer som jobbar med pajkastning och ändlösa fram-och-tillbaka-samtal.

Allra sist slås jag över det otroliga i att det alltid finns ett pedagogiskt samtal att delta i genom twitter. Jag vet inte hur många landskamper, melodifestivaler och andra tillfällen när man kan tro att Sverige står still men när lärarna på twitter fortsätter som ingenting. Om jag minns rätt så var det under just finalen av melodifestivalen som #pedagogiskpub föddes, som en homage till en förtidigt avliden vän och förebild. Min allra mest viral tweet (en översatt plansch om innebörden i att vara en digital medborgare) knåpade jag ihop på nyårsdagen, i sviterna av en sen kväll och en mycket trevlig fest. När resten av Sverige käkar nyårspizza och kollar in Ivanhoe finns så otroligt många kollegor som är sugna på utveckling. Sluta aldrig med det, vad ni än gör. Det är på många sätt den bästa medicinen mot krafter som vill marginalisera, förenkla eller politisera skolan och lärarna.