Tillgänglighet?

”Att vara lärare är att följa sina elevers med- och motgångar, se dem lyckas och misslyckas och sakta växa till självständigt tänkande och kritiska individer.”

Så skriver en ledande politiker i en av raden politiska utspel som börjar komma nu. (Var det någon som nämnde att det är valår?) Bortsett från avsändaren och pajkastningen som allt för ofta är skolpolitik så är ju orden ovan korrekta. Rent av rätt fina. Många lärare skulle nog skriva under på den beskrivningen. Det är nästan självklart.

Något av det nyttigaste som finns är kanske att konkretisera självklara tankar. Frågor som ”Hur visar det sig?” förklarar en del åt oss. Så hur visar det sig? På ett sätt handlar politikerns fina ord om lärarens förmåga att se sina elever. För att lyckas med det krävs både vissa inre egenskaper hos läraren och vissa yttre förutsättningar (lagom arbetsbelastning, lagom många undervisningsrelationer att underhålla, m.m). Dessutom finns det en aspekt av tillgänglighet här.

Kan vi säga att vi följer våra elevers med- och motgångar och att vi sakta ser dem lyckas när vi med jämna mellanrum stänger ihop butiken och försvinner från varandra? Förutom den fackliga aspekten med årsarbetstid och sådana teknikaliteter, är det verkligen optimalt att försvinna från varandra tre veckor varje jul, typ tio veckor varje sommar och ett antal veckor däremellan. Vilken effekt har det på undervisningsrelationen? Ibland möter jag lärare som menar att deras elevers kunskaper sjunker under loven. Kan man säga samma sak om undervisningsrelaltionerna?

Det första samtalet jag hade med min nuvarande rektor handlade, av någon anledning, om att svara på mejl. Han berättade att som tjänsteman är man ansvarig för att inkomna mejl besvaras inom en viss tid. Jag vill minnas typ tre dagar. Det gäller året runt och beror på att mejl till lärare/tjänstemän räknas som skrivelser och en del av typ offentlighetsprincipen är att man som medborgare har rätt till svar på skrivelser inom ”rimlig tid”. Jag är ingen jurist men vill minnas att det överensstämmer med vad jag lärde mig av samhällskunskapen jag lärde mig på gymnasiet. Typ. Den vanliga lösningen är att tjänstemän vidarebefordrar sin mejl till någon receptionist eller chef. Eller så lägger man ett tillfälligt auto-svar som meddelar när man är tillbaka och att man kan kontakta X om det brådskar. Då klarar man lagens rätt fyrkantiga krav.

Vad jag funderar på är om man inte skulle kunna applicera en likadan princip för undervisningsrelationer. När allting kommer omkring är ju de flesta mejlen man får rätt mycket mindre viktiga än eleverna vi arbetar med, eller hur? Formellt räknas mejl som inkomna skrivelser eftersom alla myndigheter har mejl och därför är det lätt att förstå. Men om man funderar på innebörden i vårt myndighetsuppdrag så ligger ju fokus inte i mediet utan hos eleverna. Om de mejlar på en formell e-postadress så har de rätt till svar, om än något halvhjärtat och automatiserat. Men hur funkar det om en elev pingar dig i en bild på Instagram, skickar ett meddelande via Kik eller ställer en fråga på Ask.fm. Är det inkomna skrivelser då? (Vänta, innebär det att de bilderna/ meddelandena/ frågorna blir offentliga då?)

Hur som helst hade jag ett grymt prat via just Kik med en av mina elever igår kväll. Det började med en frustration över hockeyresultat (som om jag bryr mig), gick vidare till ett allmänt prat om lovet och sedan en gemensam fundering kring vad vi borde arbeta med till våren. (Hon vill ha ett godistema, jag tänker att man på omvägar kan få in en kritisk granskning av innehållet i godis i vårt kommande EU/miljö-tema. Vi får se…) Det är på alla sätt ett samtal som vi till stora delar hade haft på onsdag när vi ses igen. Men finns det inte en poäng i att ta det nu och sedan kan vi köra som vanligt på onsdag istället för att ägna en eller ett par dagar åt att bara komma ikapp?