Av flera skäl har jag valt att spendera rasten på skolgården med mina elever istället för förberedandes inför nästa lektion. Det är en kompromiss som jag valt att göra med mig själv för att uppnå ett högre syfte.
Det är grått och regnet hänger i luften men för en gångs skull regnar det inte. Efter över en månad av mer eller mindre ihållande regn är det en stor sak. Det är tidigt på dagen, fortfarande förmiddag, och den här stackars elevgruppen har lunchrast innan någon annan. Ett tjugotal elever med en hel skolgård för sig själva. Föga förvånande är de nästan alla på samma två-tre platser. Människor är på det viset. Sociala.
Jag dras till en grupp barn som står i ring. De har inget att göra.
”Kolla! Ni står i ring! Kan ni ställa er i en kvadrat?”
Sagt och gjort.
”Jaha, men kan vi ställa oss i en romb då?”
(Har jag nämnt att jag är mattelärare?)
En kort stund senare har de slutat tänka på vad de ska göra vilket är precis vad som behövs för att kreativiteten ska sprudla. Det blir en lek där vi i tur och ordning tar ett kliv åt valfritt håll. meningen är att nudda de andras fötter och på den vägen eliminera sitt motstånd. En elev har aldrig lekt förut och förstår inte riktigt men är villig att försöka. Ett stund senare står hen som segrare. Det är en segerlycka som är påtaglig i det att den sällan eller aldrig visar sig i klassrummet.
De andra ser inte storheten i ögonblicket men jag, yrkesskadad som jag är, har nästan svårt att gå vidare. Men bara nästan. Jag blir påmind om hur många stora ögonblick som finns i det här yrket om man är villig att se dem. Det pratas mycket om attraktiva arbetsmiljöer och då kanske det är flashiga kontor som Googles som man föreställer sig. Det skrivs mycket om moderna lärmiljöer och då är det ofta arktitektmiljöer som Vittra Telefonplans man fokuserar.
Men någonstans är den attraktivaste arbetsmiljön nära någon som växer.
Kommentera