22.51 – 22.58

Fredag kväll. 22.50.

Efter ett par korta dagar i början på en ny termin har jag varit med ett par kollegor på en lokal ölstuga. En fantastiskt trevlig kväll som ger avkoppling från lärartankar och skolfokus. Vi är i baren för att betala och sedan gå därifrån. Under de kommande minuterna händer två saker som får mig att gå tillbaka till att tänka på läraryrkets ramar och förutsättningar.

22.51 – Föräldern
Just när jag ska sträcka fram mitt kort för att betala hör jag någon ropa mitt namn från längre ner till höger på bardisken.

Han: KIILLLLFRÖÖÖÖÖÖÖKEEEN! FAN VAD KUL ATT SE DIG!
Jag (utan att rikitgt kunna placera mannen): Tjena! Kul att se dig.
Han (till sina vänner): MIN DOTTERS LÄÄÄÄÄRAARREEEEE!
Jag undrar inte längre vem han är utan minns direkt våra möten i hallen, det senaste utvecklingssamtalet och höstens spridda mejlkonversationer om allt möjligt. Vi utbyter ett par meningar och sedan återgår vi till våra respektive sällskap.

22.58 – Eleven
Ett par minuter senare har jag sagt hejdå till mina vänner och väntar på bussen hem. Med en omedveten muskelrörelse är mobilen uppfiskad och jag börjar kolla twitter, Facebook, instagram och diverse mejlkonton. Ett tidsfördriv som inte kräver något av mig. Radera lite spam och markera viktiga mejl som olästa inför morgondagen. Sista av allt kollar jag min ena jobbmejl och hittar ett mejl från en elev som jag inte har känt särskilt länge. Hen har tagit en bild av sin hund och lekt runt i några olika foto-redigeringsappar innan den stolt har skickats till mig och min närmaste kollega. Jag kollar datumstämplen. 21.14. Det blir det enda mejlet som jag svarar på där och då. Lite som att det vore konstigt att inte uppmärksamma föräldern från alldeles nyss så vore det konstigt att inte svara på mejlet. Jag berömmer hantverket och frågar om vilka verktyg hen använt.

Sedan tar det kanske en halvtimma – fyrtio minuter innan jag är hemma. Det är tid som jag spenderar tänkandes över vad som just har hänt. En del lärare tycker sådant är jobbigt. Det är till och med en av alla omotiverade självklarheter som alla lärarstudenter får lära sig under sin utbildning; ”Det är smart att jobba i en kommun och bo i en annan.” Man försöker dumma ner innebörden i skillnaden mellan att vara privat och att vara professionell.Jag bor och arbetar i olika kommuner, och kan ändå hamna i sådana här situationer. Rätt ofta.

En del skulle skylla på tekniken och mena att man idag aldrig är avstängd. Att man aldrig är ledig. Och att det per automatik försätter oss på en väg utan avfarter där Utbrändheten är den enda destinationen. Det är inte så. Det är till och med så att om den här situationen hade utspelat sig i ett parallellt, ”teknikbefriat” universum så hade jag ändå stött på den där föräldern och bara det hade kallat mig tillbaka från ledighet in i min yrkesroll. Det är inte svårare att efter arbetsplatsförlagd tid svara på ett mejl än vad det är att hälsa på någon man träffar på gatan, i mataffären eller för den delen på krogen. Kampen för att på fritiden kunna svära sig fri från sin yrkesroll är förlorad. Att gränser mellan arbetsliv och privatliv ritas om är inte ett unikt fenomen för lärare, även om det knappast är särskilt vanligt att man blir glad av att träffa sin tandläkare på krogen eller att man sent en fredagskväll skickar husdjursbilder till sin advokat. Man kan välja att tolka det som något jobbigt. Eller så väljer man att se det outtalade erkännandet som ligger i stunder som dessa.

Jag kan skriva två meningar till en elev fast att jag är ledig, utan att det gör mig illa. Det är 36 knapptryck och ett ”skicka”. Resultatet är att jag nästa morgon har fått ett svar tillbaka och ett par nya foton på hunden.