Dansprofessorn Efva Lilja har en gång (i samband med en utläggning om kunskap, skolan och lärare) skrivit:
Många barn har talat med mig om sin upplevda ensamhet, om känslan av att vara oförstådd eller om upplevelsen av att vara utanför, av att inte förstå vad som sker i det omgivande. Barnets slutsats är ofta att ”det är mig det är fel på”. Den upplevda ensamheten och utanförskapet kan omvandlas till den goda ensamheten och bli den källa till kraft, den plats för reflektion och eftertanke, den kreativa basen för det fortsatta levandet, som den kan vara. Det gäller att hålla balansen!
Vi kan som vuxna i barnets värld bidra till detta genom att tillmäta barnets röst, barnets upplevelse och reflektion sin betydelse. Vi kan göra det genom att föra dialog – i både ord och handling. Vi kan göra det genom att lyssna till barnets röst om kärlek, om behovet av att få både ge och ta emot. Lyssna och delta i ifrågasättandet av existens och den alltid återkommande frågan: ”Varför finns jag?”, ”Vad är det för mening med mitt liv?”.
Det är så vackra ord att jag måste läsa dem flera gånger innan jag kan höra dem på riktigt.
Kommentera