Söndag kväll.
I vanliga fall har jag under dagen lagt mellan en och fyra timmar av dagen på att planera veckan som kommer. Noggrannast har jag varit för måndagens och tisdagens planering. Måndagen eftersom jag har mina underbara 34 elever själv typ hela dagen. Tisdagen eftersom det är kärnan i veckans matematikundervisning. Idag har jag av olika skäl inte haft tid att lägga mer än en halvtimma, vilket stör mig. Visst ska man vara försiktig med att arbeta gratis på helger, det finns en sanning i det. Ungefär som att det också är sant att all framgång i livet kommer från förberedelser och disciplin. Jag har slutat tro på talang. Det började med en analys av vad som gör asiatiska länder bra på PISA-testen. Jag skiter lite i själva testen men är intresserad av andra kulturer. Tydligen visar det sig att i asiatiska länder har man inte samma fokus på talang. Man tänker inte att elever har talang/fallenhet för vissa områden utan att det handlar mycket mer om vad man väljer att lägga sin disciplin på. Jag gillar den tanken. Det finns en inkluderande aspekt någonstans där. Ju mer jag tänker på det desto tydligare framstår det för mig att de arbetsdagar som funkar bra för mig är de då jag har tid att förbereda och energi att följa mina lärarvärderingar om det goda lärandet disciplinerat. Därför stör det mig lite att jag inte hunnit förbereda mer än så här.
Till min fördel är den kommande veckan kort. Bara måndag på skolan för att sedan lägga resten av veckan på #BETT14se. Inte för att en bra konferensvecka inte kräver sina förberedelser. Skillnaden är att de har jag gjort sedan flera veckor tillbaka. Det sista jag gör på kvällen är att mejla mig själv en lista på saker att göra under morgonplaneringen innan jag möter mina elever.
Måndag morgon
På jobbet 06.00 för ett par timmars ensamarbete innan det är dags att köra igång. Skriver en introduktion till ekvationer för mina femmor. Designar en serie om fyra lektioner för mina fyror som min superskillade vikarie kan överta efter att jag har startat den. Läser in mig på elevkommentarer inför ett EQ-arbete jag ska göra. En lång stund funderar jag över vad som skulle kunna passa bra för en helklasslektion som kan kopplas till vårt nuvarande tema som också är meningsfullt. Jag förbereder för att härma en klok matematiklärarkollega som är utbildad inom montessoripedagogik.
07.20 meddelar min kollega att hen är sjuk. I princip alla planer går i stå. Skillnaden mellan att få det här meddelandet vid busshållplatsen på väg till jobbet och att få det när jag är på kontoret är att jag fem minuter senare har fått negativa besked från våra vanliga vikarier. Det blir till att täcka upp alltså. Alla möjligheter att få möta mindre undervisningsgrupper går i stå. En efter en börjar kollegor droppa in och vi lånar reservplaner av varandra. Plötsligt ser dagen ut att börja med EQ, fortsatt med ekvationer och statistik samtidigt, en studie i att skriva skönlitterärt efter berättelsevägar för mina treor och något ännu oplanerat om matematik efter det. Kanske rätt mycket högläsning kopplat till introduktionen. Flera rundor tänker jag kring en lämplig akutlösning när jag tar vägen förbi klassrummet för att släppa in eleverna som i minusgrader väntar på att automatlåset ska gå upp. Att dyka upp ett parminuter innan och släppa in dem kostar litet men ger en fruktansvärd massa pluspoäng. Tydligen har fredagens skoldisco varit bra men precis allt i rummet är ur led. Jag tar ett djupt andetag och anammar ett nytt ledord; förenkla.
Måndag dag
Ett par minuter innan jag går in i klassrummet för dagens första lektion kommer ett meddelande från en vikarie som kanske kan i alla fall. Jag kör igång utan att riktigt veta vart det ska leda. Återställa klassrummet, lite EQ och en ordentlig avhandling av helgens begivenheter. Vikarien hinner komma och jag kan få ha min ekvationsintroduktion med mina 10 femmor utan att behöva ha en annan lektion samtidigt. Jag hinner skumma kollegans planering kring berättelsevägar och inser att det är en perfekt uppgift för alla elever att göra. Enklare med en sak. I par, tänker jag. Femmor som handleder treor, tänker jag. I alla fall innan mina femmor mitt i brinnande lektion om ekvation berättar att de tycker att vi begär för mycket av dem. ”Visst, vi är äldst men vi är också barn.” Ny plan. Fyror handleder treor. Bra att träna på att vara äldre.
Undervisningen blir lagom, eleverna blir entusiastiska och en halvtimma senare är alla 34 engagerade. Jag hinner stanna upp ett par sekunder och se min omgivning. Insupa energi för att orka med en arbetsvecka mestadels utan elever. Precis innan lunch smärtar det nästan att avbryta arbetet. En snabb fingeromröstning visar att 85% av eleverna vill fortsätta skriva på berättelsen de nu har stakat ut. Vi kommer överens om att de som vill får fortsätta underlektionen som egentligen skulle vara montessoriinspirerad matematik, i alla fall ett tag.
Efter lunch är startsträckan ett par sekunder lång eftersom eleverna både vet vad som kommer att hända, vad som förväntas av dem och hur de ska gå tillväga. De försvinner in i olika skrymslen och vrår. Fem.sex är kvar för att påbörja vad jag imorse trodde skulle bli en helklassaktivitet. I lugn och ro hinner jag vägleda dem vilket ger ökad utväxling när nästan lika många skrivande elever under lektionens gång hinner skriva klart och nu vill börja räkna. Perfekt att låta elever instruera varandra. Särskilt då merparten av de som kan också är bland mina yngsta elever. Gött med omvända relationer för alla inblandade. Ett myller av totalt fyra-fem olika uppgifter pågår samtidigt och för första gången på länge innebär inte det kaos. Tvärtom. Det är som att vi tillsammans har hittat en ny nivå av klassrumsflow. Det sätter fingret på lärandets paradox. Det blir bättre av att göra flera/olika saker samtidigt.
Precis när vi har upplevt perfekta förhållanden för lärande tillräckligt länge för att alla ska hinna märka och njuta av det avbryter jag för en utvärdering, en uppföljning, en genomgång och ett önskat klipp från YouTube. Femmorna droppar av för slöjd medan jag fördjupar tidigare genomgång med mina yngre elever. Det handlar om miljöbeskrivningar. De är med. Jag högläser ett brottstycke ur kapitlet jag tidigare idag läste. De lyssnar efter miljöer. Var och varannan mening är det någon som identifierar. Vi utforskar. Bland annat skillnaden på en miljöbeskrivning och en personbeskrivning och hur de ibland kan vara sammanflätade. Flera insikter föds.
Dagen avslutas med att jag har fem stycken fyror som utforskar olika typer av tabeller medan ett handfull femmor fördjupar sig i ekvationer eftersom vikarien för dagen varit tvungen att gå i förtid. Trots att det är två vitt skilda områden märker jag att de tar hjälp av varandras kunnande och utmaningar. Jag hinner se och hjälpa. Jag hinner tänka att med den här starten kan resten av veckan bara bli bra.
Kommentera